Alla ska dö av en orsak - vårdskandalerna.

Det har varit mycket prat om vårdskandaler inom den privata sektorn, och det som jag kom fram till när man pratade om äldrevården är att alla ska dö av en anledning.

Termen "Dog av ålderdom" finns inte längre, för alla ska ha en diagnos VARFÖR dom dog.
Varför dog Karl, 98 år?

Som många verkar ha missat, så finns det mycket som händer när man åldras. Läkningsprocessen blir längre, hjärtsjukdomar, urkalkning, matlusten avtar och att känna törst försvinner till stor del. Det finns mycket mer att tillägga.

Man kunde läsa om Anneli som dog av svält på ett äldreboende, och vi som jobbar med äldre förvånas inte med tanke på att vi vet hur svårt det kan vara att få i mat i någon som verkligen inte vill ha.
Mat SKALL alltid erbjudas, men tvångsmatning fungerar inte rent etiskt.

Det som förvånar mig är den stora artikeln om det, med tanke på det jag skrev. MATLUSTEN avtar med åldern, och man kan inte tvinga i någon mat som inte öppnar munnen. Sen termen, dog av ålderdom, har tagits bort helt och hållet. Varför måste allt utredas, varför kan man inte acceptera att vissa åldringar faktiskt dör av ålderdom och dess biverkningar?

Snart kommer vi antagligen få läsa om Lisa, 92 som dog av en obehandlad urinvägsinfektion. Där kan jag inflika, att väldigt många äldre, speciellt de med liggande kateter får urinvägsinfektioner upprepande gånger, och när man har gett den dära penicillinkuren för femtioelfte gången och urinvägsinfektionen kommer tillbaka - vad ska man då göra?
Kan ju påminna om att man för inte allt för längesen också pratade om att vi övermedicinerade våra åldringar, så då kan man ju fråga sig om det är rätt att ge den där upprepande penicillinbehandlingen som ändå inte hjälper.

Tycker det är lätt att göra skandaler över sådant man inte har någon insyn över..

Som sagt, jag vill ha tillbaka att man kan dö av ålderdom.

2 veckor.

2 veckor har snart gått sen lilla Wilma kom till världen, två veckor sedan familjen blev fulländad. Allt är fortfarande lite upp o ned, och tiden går för allt för fort. Bromsklossarna försvann efter förlossningen, och det man vill hinna med hinns inte med.

Jag har lovat att njuta av varje sekund av bebisstiden, och än så länge så går det bra, även om nätterna blivit till dag och jag inte hinner med allt som jag skulle vilja göra. Wilma är en liten flicka som gärna ligger på bröstet och sover dagarna i ända förstår ni. :-)
Helt klart mysigt såklart!

Igår hade jag en väldigt bra dag, jag kunde för första gången på nästan 9 månader lyfta min son och krama om honom! Den känslan var helt oförklarlig, och jag blev nästintill tårögd. Vad stor han har blivit på den tiden som jag inte kunnat lyfta honom, leka med honom och så..

Jag var rädd att graviditeten skulle förändra mig negativt, då jag har levt i en dimma sen jag blev gravid. Men jag kan uppskatta vardagen mer, känner mig mer energisk och mer glad. När man varit nästintill helt handikappad i 9 månader, så ser man världen i ett annat perspektiv. Jag är glad för varje meter jag kan gå, och jag är glad för varje minut jag kan leka med mina barn.

Detta är en ny början på livet, en bra sådan. :-)

Förlossningsberättelse.

I tisdags ringde jag in till förlossningen för att berätta det min BM hade sagt i måndags, att jag var öppen 2-3 centimeter och att jag var mogen för en igångsättning.

När hon på förlossningen hade diskuterat med en läkare, så ringde hon tillbaka och sa att dom ville ha in mig direkt! Så det var bara att skicka Jacob till dagis, som dessutom hade världens värsta trotsdag, ringa Mattias som var på jobbet, packa det sista och sen hitta barnvakt till senare på dagen, som blev min far.

Väl inne, så blev jag undersökt och dom sa att det var helt okej att sätta igång mig och ta hål på hinnorna. Blev väldigt glad och blev sjukt taggad inför förlossningen. :-)
Dock sa dom det att dom hade väldigt mycket att göra på förlossningen, så vi blev ivägskickade för att äta lunch för att sedan komma tillbaka för igångsättning i fall det var lugnare.

Så vi åkte och käkade och var väldigt nervösa för att bli hemskickade pga. platsbrist.

När vi kom tillbaka, blev vi inskickade på ett rum - vi hade fått ett rum! Nu skulle det bli bebis. :-)

När min BM kom in och skulle känna efter, så sa hon att hon tyckte jag var för omogen. Antar att det var för att hon hade tjocka fingrar - och korta! Så hon skulle gå och prata med en förlossningsläkare om igångsättningen, vilket gjorde så man blev lite nerslagen igen.. Vi hade dock tolkat allt fel, och när förlossningsläkaren väl kom in och undersökte mig, så sa hon att det inte var något problem att sätta igång mig, och samtidigt så tog hon hål på hinnorna. (Detta var runt tredraget).

Fick småvärkar en halvtimme efteråt, men inget som kändes direkt. Sen satte dom droppet, men inget direkt hände. Blev lite le, så då tog jag droppställning och min man med mig ut på promenad i korridoren, och sen körde det igång på allvar runt halv sex på kvällen. Då tog jag lustgasen, och den var min vän tills slutet.
Fick väldigt mycket beröm över hur kontrollerad jag var, eftersom jag hade varit så förlossningsrädd innan. Har ju iofs en bra man som kunde tagga mig, och hans ord flög runt i huvudet precis som lustgasen "För varje värk kommer du ett steg närmare", var det enda jag hörde, det och suset från masken.

Sen vid tjugo över åtta, så kom förlossningsläkaren och skulle lägg EDA. Men precis när hon skulle göra det så sa jag att jag ville krysta. (Hon hade precis undersökt mig, och jag var öppen 5 cm). Och eftersom jag var omföderska så tog dom mig på ordet, och läkaren sa att det var bättre att lägga spinalen för EDA:n skulle inte hinna värka innan det var dax. Så lagt och gjort, så fick jag spinalen.

Sen kom en till krystvärk, och hon undersökte mig igen (ca 20-30 minuter efteråt då hon hade känt att jag var öppen 5 cm), och konstaterade att jag var helt öppen!

Så det var bara slänga upp benen, och efter tre krystvärkar så var Wilma ute. :-)

En helt underbar förlossning, med världens bästa man och världens bästa BM. Jag önskar alla en sån här förlossning, trots att jag fick sys några stygn pga. att hon var så stor.

Wilma föddes den 18 Oktober klockan 21.01 på NÄL i Trollhättan, vägde 4350 och var 51 cm lång, världens bästa lilla Wilma.


Tur att jag fick en igångsättning efter mycket om och men, hade jag väntat till BF eller gått över hade fått en bebis på över 5 kg - inte okej.

Jag är till o med less på mig själv nu.

Igår kändes dagen ganska bra, ja, efter den värsta smärtan hade försvunnit. Jag fick tillbringa tid till barnen, och dom var nöjda.

Fram emot 18.00 draget började jag få riktigt onda sammandragningar, men självfallet avtog fram emot 21.00..... Riktigt surt att det inte kunde köra igång.

Sov ganska hyfsat i natt, var bara uppe på toa en gång och sen så vaknade jag bara mellan de tillfällen då jag skulle försöka vända på mig. Sonen vakande sedan 05.30.

Har inte gjort så mycket än idag, Julia har varit på simskolan som Mattias får ta henne till eftersom jag inte kan, Jacob o jag låg i vår säng och tittade på Bamse. Jag sov visserligen till o ifrån hela tiden, medan han låg bredvid mig och tittade.

Efter att M. och J. kom hem, så har Jacob haft megautbrott efter att ha varit så gosig, det svänger verkligen i trotsåldern.. Blev lite bättre när vi satte oss och åt glass..

Nu är jag trött, jag hade så gärna velat gå ut i det jag älskar mest - höstvädret! Och där blir jag deppig, för jag vet att jag inte kan... Jag kan inte gå ut, jag kan inte gå en promenad - jag är fastfängslad inomhus.. M. frågade snällt om jag inte ville att han skulle ta ut barnen till lekplatsen så jag fick vara lite ifred, men det är ju långt ifrån det jag vill.. Jag vill kunna följa med ut, jag behöver omväxling. Ja, då menar jag omväxlingen från hemmet och sjukhuset..

Är jag hemsk som tänker så? Att jag inte bara vill vara inomhus och är nöjd med tillvaron, utan faktiskt vill ha lite omväxling, kunna andas mellan varven av skrik och smärta?

Jag hade velat kunnat åka till stan, titta på bebiskläder, ta en fika med hela familjen, mysa och strosa.. Eller bara gått till skogen och bara varit. När de enkla önskningarna inte ens går att uppfylla så blir jag deprimerad...

Vet att det finns en ände på detta, men det hjälps inte när man är så begränsad som man är. Vistas i samma miljö 24 om dygnet, dag ut och dag in är inte kul..

15 Oktober

I morse var jag ledsen, jag hade väldigt ont och kunde inte gå. Fick ligga i sängen och känna mig otillräcklig, och höra barnen på nedervåningen utan att ens kunna ta mig dit och leka med dom. Jag funderar på om denna graviditet har förstört min kropp för all tid o rum eller om det kan gå över, för jag kan inte stå ut med tanken på att vara sån här hela livet.

Förhoppningsvis så går det över med hjälp av sjukgymnastik, då dom menar på att detta inte är nervpåverkad ( vilket två andra läkare har konstaterat att det är ), men men.. Man hoppas ju på det bästa såklart!

Så idag, efter lite smärtstillande, så fick jag kommit upp ur sängen för att gå ned och pussla en himla massa pussel med Julia medan Mattias tog Jacob till affären. Sen blev det tillagning av lunch. Passade även på att göra små efterätter, småpajer med hallon och blåbär. Mums!

Efter det så blev det lite målning och pyssel. Gjorde ett par raketer till barnen, som var uppskattade. Sen så satte jag mig o gjorde en hel park med pappfigurer. Kommer inte inte ihåg när jag gjorde det här senast, men det kändes så underbart att kunna göra någonting med barnen! Julia var ju iofs den som var mest intresserad av parken med pappdjur och pappmänniskor, Jacob ville bara kasta runt raketen. :-)

Nu är Mattias ute på lekparken med båda barnen, och jag tar det lite lugnt inomhus. Om en timme ungefär så påbörjas matlagningen som idag blir kebab, mums!

Hoppas ni har en bra lördag!

Mycket svordomar just nu

Jag är så jävla förbannad så jag vet inte vart jag ska ta vägen.. Ni vet, jag skulle ju bli igångsatt idag...

För det första fick jag sitta och vänta 4 jävla timmar på en läkare, som kommer med utlåtandet "Vi sätter inte igång på fredagar, och inte heller med gel eller med BARD-kateter. Utan vi tar hål på hinnorna, och då måste man i princip vad förlossningsklar."

FÖR HELVETE!!!!!!!!!!!

Varför har jag då fått TVÅ tider för igångsättning, och speciellt på en fredag som dom antagligen inte sätter igång på, om dom inte använder andra alternativ än att ta hål på hinnorna? Jag satt och bölade som en idiot där inne, för jag blev så himla ledsen. Men hon satt inte o rörde en min, mer än att hennes jäkla flin var uppe vid öronen.

Skulle få en ny tid på onsdag, men jag orkade bara inte tacka ja.. Jag orkar inte ha förväntningarna uppe, och nu vet jag att jag har 2-3 veckor med nätter kvar där jag bara får sova tre timmar, tre veckor av nätter där jag inte kan röra mig pga av den extrema smärtan, och tre veckor där jag inte kan ta hand om mig själv, vardagen eller mina barn...

Det är så inhumant, och skulle det varit en människa som inte är gravid hade dom gjort allt för att underlätta för denna... Fy fan säger jag bara...

Jobbiga nätter.

Lite klagande här nu känner jag sitter på sin plats..

Många nätter utan sömn, knappt en natt sen juli.. Värre blev det efter i förrgår, när barnmorskan på sjukhuset vägrade igångsättningen och flyttade fram mig en hel vecka. Har legat vaken dessa två nätter, bara vridit och vänt på mig (så gott det går med ett låst bäcken), och i natt har jag sovit max ett par timmar..

Fick en ångestattack i morse vid frukostbordet, bara satt och var helt väck och sen var jag tvungen att ta den där oxascanden jag fick för att att kunna sova, då jag var så uppe i varv. Fick ställa mig i duschen för att slappna av lite, och sen upp i säng när jag kände att tabletten började verka (är ju en lugnande tablett). Trodde tabletten var på 5 mg, men den var på 15, så man hade sina förhoppningar att den kunde hjälpa en sova halva dagen.

Fick sovit av och an i tre timmar, så det var väl ingen höjdare.. Den värsta ångesten har försvunnit nu i alla fall..

känner mig som ett nervvrak, och känns som dom spelar väldigt högt med mina redan sargade känslor efter all smärta man genomgått den här graviditeten. Första gången jag fick läggas in på sjukhus, det var på MAVA i April.. Så många resor har det varit.
Förstår inte hur människor kan vara så känslokalla som hon var på sjukhuset...

I o med att jag är förossningsrädd, och faktiskt hade byggt upp en positiv anda kring måndagens igångsättning. och den slogs sönder, så blev ju detta fall ganska hårt.. Vet inte hur jag ska ladda inför fredag, tänk om dom gör samma sak? :S

Både fysiskt och psykiskt lidande utsätter dom mig för.. Tror inte dom förstår hur det är att ligga i princip sömnlös i 3 månader med oförklarlig smärta, och jag tror inte att dom förstår hur det känns att inte kunna delta aktiv i vardagen alls, inte ens kunna ta hand om sina barn - eller sig själv för den delen..

Känslor.

Idag blev vi väldigt besvikna då hon ville hala fram hela igångsättningen till nästa vecka, då dom hade mycket att göra på förlossningen idag.. Efter beskedet så blev det bara kaos, och allt ville gå åt skogen.

Jag vräkte i mig en chokladkaka och en flipper på väg hem från sjukhuset, och i samma påse som godiset, ett par böcker och mattias extrakläder låg, så hade vitlökssåsen gått sönder och läckt ut över allt i påsen.. Perfekt!

När man kommer hem, så är det första man ser är någonting sönderbitet av Amigo. Lite less blev man.. Sen vräkte jag i mig tre smörgåsar och ett par glas oboy, pratade med min mamma och sen gick jag upp o bara grät och tyckte synd om mig själv o försökte komma på hur fan jag ska klara av att vara jag en hel vecka till.

Sov i ett par timmar, känns väl något bättre nu, även om det är piss.. Barnen är på glatt humör, så det underlättar väl en del..

Känns som tanten på sjukhuset ville förhala hela igångsättningen, då hon gav mig tid nästa vecka eftersom jag går in i v.40 då.. Hon vi pratade med sist sa att i värsta fall, det värsta som kunde hända idag var att man blev hemskickad 1-2 dagar..

Mattias har pratat med förlossningen nu precis, och förklarat läget. Dom skulle prata med en läkare idag, och höra utav sig i morgonbitti. Orkar inte hoppas på ett annat utlåtande, då man blivit så besviken idag.

Idag mådde jag så psykiskt bra angående förlossningen, och med förlossningsrädslan i bakhuvudet, så kändes det inte bra att bli nekad idag.. Får försöka bygga upp allt igen, och förhoppningsvis ska dom inte nästa gång slå ner det jag byggt upp med en slägga.

Det är inte rättvist..

Det är inte rättvist, inte någonstans alls.. :-( Tycker vi haft det nog kämpigt i år, och sen en sån här grej som verkade omöjligt. Förlossningen är full! Jag kan inte bli igångsatt..
Inatt, när jag hade som mest ont, så tänkte jag "gud vad skönt, detta är sista natten". Sista natten att inte kunna sova pga. smärtan, sista natten man måste ha ångest över och sista natten som man slipper vakna upp o gråta för att man har så ont.

Vad fan fick jag på sjukhuset? 5 mg oxascand att sova på, och en ny tid om en vecka.

Helvete vad allt ska vara jävligt...... Orkar inte rabbla upp allt annat som gått fel idag, för hela dagen är fel. Vill bara lägga mig, och inte vakna fören det är dags på riktigt.

Tankar

Idag har det varit mycket tankar omkring förlossningen och tiden efter förlossningen. Jag är inte speciellt orolig över att ha tre barn, två barn är ju inget direkt krävande. Det jag är lite oroad för är om detta barn också kommer få det jobbigt med någon sjukdom..

Julia med hennes exem och hennes mage, och Jacob med sin periodiska feber. Visst kunde det varit värre än det, men ändå, att börja ligga inne på sjukhus när bebisen är två veckor är ingen höjdare. Och inte heller när man måste åka in 1-2 gånger i månaden i över två år pga. oförklarlig feber och diverse..

Antar att man får ta det som det kommer, finns ju inget annat.. Att ha barn är ändå en stor glädje i livet, och det är där jag vill vara. Jag har haft sån tur (i oturen?) att inte ha någon heltidstjänst, utan jag har kunnat vara hemma mestadels med barnen under småbarnsåren. Det är en gåva inte alla kan få!
Sen har man väl inte varit rik, men man har fått något annat som varit så mycket mer värt det. :-)

Vi har bytt ut pojknamnet förresten från Rasmus till Oliver. Wilma står fortfarande kvar dock, o kommer nog bli så. Ska bli intressant o se vad det är för individ där inne.

Sen undrar man ju också alltid hur det kommer vara efter förlossningen, kanske inte kring bebisen, utan en själv. Nu förlorar man en identitet som byggs upp i 9 månader. Men nu kommer jag vara tom inuti. Jag kommer vara en ogravid kvinna med en pösmage.
Har ju massor jag vill göra, och jag hoppas jag kan finna en identitet däri. Blir alltid en omställning efter en förlossning, men jag ser mig själv som en starkare person än sist gång. Då hade jag fortfarande kvar min panikångest, vilket var jobbigt när alla hormoner skulle ställa sig till rätta igen. Jag är mer stabil nu psykiskt.

Det ska i alla fall bli kul att kunna leva igen, och förhoppningsvis försvinner foglossningen snabbt. För jag vill ut och gå promenader, leka med barnen och bara vara mig! Jag vill börja träna, och jag vill kunna känna mig som 24 och inte 85!

Håll tummarna inför imorgon, att allt går snabbt och smidigt, helst smärtfritt också! ;-)

Imorgon är dagen med stort D!

Ja, imorgon är det dags då sägs det. Förlossningsrädslan som jag har haft det senaste, har lagt sig lite. Mycket tack vare min man som är ett stort stöd.

Min största skräck är nu i fall jag är helt omogen eller inte svarar på igångsättningen, och sedan blir hemskickad för att återkomma ett par dagar efteråt.. Men nu tänker vi positiva tankar och tränger bort det skräcken, det kommer gå jättebra imorgon. Allt kommer flyta på, och förlossningen kommer gå skitbra..

Imorgon ska vi bli föräldrar igen, bara är så. Antingen kommer en liten Rasmus ut eller en liten Wilma.

Idag blir det att få tiden att gå. Julia är på simskolan nu, sen ska vi iväg på tipspromenad. Sen blir det lunch, och Julia ska iväg på kalas 13-15. Efter det måste jag vila, då jag bara sovit ett par timmar i natt. (Gick upp vid halv fyra, efter vridit mig sen två).
Ikväll får det bli supermys med barnen, då jag kanske inte kan få träffa dom på ett par dagar..

Arga Snickaren 5/10-2011.

Okej, mitt andra inlägg med lite arga känslor i idag, men det är lika bra att ta allt på samma gång ;-)

Såg på arga snickaren igår, och jag blev helt paff över vad jag såg. Två människor, helt inkompetenta till att driva runt livet för sig själva, sitt hus och sina två, stackars barn. Huset var totalt mögelskadat, ingen fungerade ventilation pga. pappan i familjens samlande, stora sprickor i grund och fasad plus hål i taket.

Ändå så bodde dom kvar, ingenting gjorde dom med huset förutom att förstöra det ännu mer. Dom packade låda efter låda med trasiga saker och satte upp på övervåningen, dom samlade skrot och gamla kassaapparater i trädgården och kvinnan rökte inomhus.

Som förälder blir jag totalt rasande över hur dom kan göra såhär, hur dom inte prioriterar sina barns hälsa först.

Dom båda var arbetslösa, och brodern hade psykiska problem. Dom sket totalt i att det såg ut som det gjorde, och dom gjorde ingenting för att göra det bättre.. Anders erbjöd dom 15000 kr för att köpa skiten, eftersom dom var helt oförmögna till att göra sig av med skiten eller ens försöka sälja det som var säljbart. Men inte då, det vägrade dom göra!

Hade dom varit ensamma i skiten, hade huset gärna fått falla över dom, men nu bor det två stycken småbarn där inne också, vars hälsa antagligen inte är den bästa pga. miljön.

Nej, fy fan.. Vilka nötter det finns!

Hysteri kring mat och barn.

Läste en tråd på familjeliv, där en mamma var jättearg på sin kompis då hon tyckte att frukosten hon gav sina barn inte höll måttet. Och hon ville inte låta hennes son sova över där, eftersom hon tyckte frukosten var skit och inte skulle hålla måttet.

Kompisen gav sina barn frukost så som flingor, vitt bröd med marmelad och ett glas oboy.
Hon tyckte detta var förfärligt, och undrade hur man kunde göra så ont emot sina barn, när hon själv faktiskt bakade eget rågbröd eller knökade barnen fulla med fullkornsbröd - som faktiskt inte är så jättemycket bättre. Vad har dom sagt, att det är ca 15 sockerbitar i mörkt bröd?

Visst kanske det är mycket socker i flingor, bröd med marmelad och oboy - men vi överlevde ju vår uppväxt?

Som många hade kommenterat i tråden, och som jag kan instämma med, är att det är bättre att barnen äter sig mätta än inte äter alls. En mamma skrev också att hon vore superlycklig i fall hennes dotter kunde äta frukost, om då bara en marmeladmacka och ett glas oboy.

Stress och oro över näringsintaget kan ju inte heller vara bra, och det är kanske det som är farligaste i längden - inte en rostad smörgås!

Vad ska man ge sina barn till frukost, så att det ska vara godkänt?
Här varierar vi oss efter barnens tycke. Att tvinga i dom nåt vi vet att dom inte tycker om, ger bara uppskov till en dålig matsituation och som kan leda till att barnen inte vill äta alls.

Ibland händer allt samtidigt.

Ibland händer allting samtidigt, och när man är gravid så blir det ännu värre med tanke på alla hormoner.

Jacob är ju som sagt inne i trotsåldern, och det har i princip varit syskonbråk sen dom kom innanför dörren.
" Julia gör det, Jacob gör det. Julia tar den, Jacob gör sönder den. Jag vill inte se på den filmen, och jag vill se den filmen".

Till slut fick jag ta med Jacob upp, efter ett långt utbrott, för att leka själv med honom så han skulle lugna ned sig. Funkade jättebra, sen skulle han på toaletten, o jag skulle hjälpa honom. Då lyckades jag göra mig illa (som vanligt under denna graviditet) och låser allt från västra ljumsken upp till ryggen. Fick sätta mig ned, och ropa upp M.

M. och barnen fick leka vidare utan mig, och jag fick satt mig i soffan efter många om och men. Sen brakar helvetet loss igen, Jacob och Julia börjar bråka!

Blev lite lugn o ro när vi satte oss o skulle fika, men då hade kladdkakan jag hade bakat blivit helt misslyckad och bara rinnig.. Surt.

Efter fikat skulle jag börja göra i ordning för kvällsmaten, mannagrynspudding tänkte jag. Det slutade med att jag spillde ut all mannagryn över mig och golvet, mjölken kokade över och allt brände vid. Där bröt jag ihop och skulle gå upp för att sura, men då snubblade jag och slog i mig i min egen krycka o fick ännu ondare.

Livet leker verkligen ibland!

5 Oktober

Jag går in i vecka 38 nu i veckan, och jag är som en ballong. Tror jag spricker när som helst faktiskt. ;-)

Om 5 dagar är det igångsättning, den 10/10 kl 10.00. Känns verkligen overkligt, men med erfarenhet så vet jag att ingenting känns verkligt fören dom når kanske 2 års-åldern och börjar ha åsikter ;-)

Försöker njuta av varje dag som går nu, och vissa dagar är ju lättare - som idag när jag inte har så ont och fått sova relativt bra. På kvällarna så har jag börjat få massa sammandragningar, så jag hoppas dom gör någon nytta så att igångsättningen går smidigare.

I flera nätter i rad har jag drömt att jag är ett hockeyproffs, en målvakt. Det är väl till fördel då, att man är målvakt, antar jag, då jag inte är någon jättehöjdare på skridskor ;-) Antar att det är Mattias NHL-spelande som gör att jag drömmer om ishockey, sen att jag själv börjat bli allt mer intresserad av hockey.

Under dagen händer inte så mycket, barnen är på dagis och jag sitter i slöar. Mattias sitter i soffan och spelar. Ikväll kan det kanske bli att gå på ljusfestivalen, men får se om väder och bäcken tillåter. :-)

Ni får ha en kanondag i alla fall!

3 Oktober

Ännu ett klagoinlägg, så läs inte om ni är trötta på mig ;)

Hela dagen igår hade jag sammandragningar, som inte ville vara mer än just sammandragningar. Hade väl några som gjorde ont, men de andra bara var som vanligt. Hemskt utmattande i alla fall, att ha sammandragningar en hel dag utan att nåt händer.

Gick sedan å la oss vid halv tio, och somnade direkt. Vaknade sedan vid 11 av en hemsk värk.. Sen kunde jag inte somna om riktigt. Har nog varit mer eller mindre vaken hela natten.. Blää..

Idag har jag jätteont i höften och ryggen, samt ljumskarna. Jag kan knappt gå överhuvudtaget och 7 dagar känns som en evighet just nu...

Tänk om jag inte är mogen för en igångsättning, och dom skickar hem mig ett par dagar? Jag kommer dö.. :-(
Har jag så här ont, så kommer jag nog be om att få bli inlagd för smärtlindring, för detta är ohållbart.

Hade så gärna velat ha en bra graviditet denna gång, då den är min sista.. Ville ju njuta, men varje dag känns som en evighet och allt jag gör är bara att klaga och säga nej till barnen när dom frågar om jag kan leka. Jag är otillräcklig just nu, och jag hatar det...

1 Oktober

Magiska månaden är kommen, och bebisen kommer snart ut till världen. :-) Försöker göra i ordning så gott det går hemma. Helst hade jag velat tapetsera om i vårt sovrum, men kanske lite sent påkommet när det är 9 dagar kvar tills bebisen kommer. ;-)

Idag har vi gjort klart på Jacobs rum, han har fått en ny säng - en våningssäng. En säng försvann helt plötsligt från golvet, och man kan placera bord med garaget samt många andra leksaker där under. Den bästa lösningen för hans rum, är ju inte jättestort. :-)

Förhoppningsvis har vi hunnit skaffa hus innan bebisen väl behöver en vuxensäng, runt fyra-fem års ålder. Tills dess duger ju en juniorsäng, mer än så får inte plats typ. Annars får det bli våningssäng med extrasäng i Jacobs eller Julias rum som en temporär lösning. Ordnar sig alltid!

Just nu är Julia på ett kalas, och jag och Jacob sitter o myser till Bamse. Blir strax till att fixa lunch, för att sedan igen hämta Julia för att sedan åka till stan med hela familjen och träffa Smurfarna på Etage. Blir nog en fin lördag, hoppas ni andra får det också!

Igångsättning.

Den 10 Oktober, klockan 10.00 ska vi befinna oss på NÄL för igångsättning. Hon trodde inte det skulle vara några bekymmer att få igång mig eller vad man nu kan säga, så det håller vi tummarna på. Hon sa att i värsta fall så får man komma tillbaka efter ett par dagar igen och försöka..

Det är 1½ vecka kvar, det är galet nära, men ändå ingenting man riktigt kan ta på fören det väl är dags. Men nu vet jag, och det lättar psykiskt, att det är max 2 veckor kvar sen är bebisen ute. Min smärta som jag har idag är obeskrivlig, och jag hoppas den kan klinga av en del så jag kan spendera all min vakna tid åt att få vara med barnen och hitta på nåt kul med dom!

I slutet av nästa vecka ska allt färdigställas. Huset ska storstädas, alla bebisgrejer ska gås igenom och jag ska börja ställa in mig psykiskt inför det som komma skall..

Pirrigt. :-)

27 Oktober.

Idag är det lugnt hemma. Mattias är på jobbet och barnen är på dagis (20-timmars är dom). Så jag har i lugn o ro suttit vid datorn och faktiskt gjort det jag skulle, vilket resulterade i att sista uppgiften är skriven. Dock har jag en komplettering kvar, men den får jag ta o ordna med i morgon och skicka in. :-)

Dagen började tidigt idag, ca 04.30, då Jacob ville upp o bara vara busig. ;-) Gjorde ingenting direkt, man får ju ändå vänja sig av med att få sova till halv sju-sju snart. Barnen lät mig somna på soffan en sväng efter frukosten, vilket var skönt. Underbara barn jag har!

Nu ska jag snart äta lunch, och sen ut med hunden en sväng. Sen ska jag lägga mig i soffan och vila middag en stund, innan jag ska hämta barnen halv två. Ska nog ta o gå till skogen med dom idag och samla löv och sedan göra tavlor, slita ut mig lite extra idag när jag ska till läkaren och prata om igångsättning imorgon ;P Ska verkligen bli spännande o se vad hon säger och vad hon tycker!

Vad beslutet än blir, så är det inte lång tid kvar. Gick i förlossningstankar hela dagen igår, och kunde knappt somna igår för att alla tankar for omkring i huvudet. Men jag känner mig MYCKET lugnare denna graviditeten än den med Jacob. Tror andra barnet var nervösast att vänta, då man inte visste hur man skulle klara av att ta hand om två. Klarar man två, kan jag säga, så klarar man tre, och klarar med det så klarar man fler om man vill ha. Hehe

Hur som haver, snart får vi se om det är en liten Wilma eller en liten Rasmus som ansluter sig till nuvarande syskonskara. :-)

25 September

Jag är "fortfarande" sjuk. Det är ett elakt virus som satt sig i halsen och i öronen på mig.. Det svider och är jättesvullet i halsen, sen går det upp i öronen och gör ont o kliar. Det kliar så jag snart blir galen!

Idag har jag haft noll energi, och knappt orkat resa mig från soffan. Vilket resulterade i 3 timmars spelande på xbox..

Sen har jag ju inte direkt sovit i natt heller, överraskande. Sov i halvtimmes-intervaller, sen gick jag ned någonstans vid tre, för att dricka honungsvatten och ta ett par alvedon. Antar att det var den lilla febern som vägrade låta mig sova.

Denna natt hoppas jag kunna sova bättre, är inne på för många nätter utan sömn nu.

Igår ställde vi in spjälsängen i vårt rum, jättemysigt blev det :-) Imorgon ska jag, om jag orkar, packa BB-väskan. Kan ju vara lägligt när man är inne i v.36 snart 37.

Annars, inget nytt under solen. Klagaosången från oss sjuka här hemma fortsätter rulla ;)

23 September.

Idag är det fredag och det är bara några fåtal dagar kvar tills vi ska prata om igångsättning, och vilket jag idag hoppas går igenom. Idag hoppas jag att jag får lite plats i vardagen och får klaga och ta det lugnare än vad jag har gjort de senaste två veckorna då min man varit sjuk (han är fortfarande sjuk iofs).

Tror jag har hållit igång för mycket de senaste dagarna, men är man tvungen så är man ju. Man har ju fler att ta hand om än en själv. ;) Båda barnen har ju varit sjuka i loppet av dessa två veckor, samt min man. Han har varit ganska risig faktiskt, och det blir ju inte direkt bättre verkar det som. Dock verkar alvedonen hjälpa en hel del, så idag får han knapra det, eftersom jag knappt ens kan gå.

Kanske är det så, att det går bättre i eftermiddag, hoppas verkligen det. Jag hade planerat igår att ta barnen till skogen och samla diverse höstlöv och göra fina hösttavlor.. Känns surt att inte kunna vara den mamma man vill ibland, men det går över snart, snaaart kan jag börja med sjukgymnastik och få i ordning på mig. Så för allt i världen, så hoppas jag på igångsättningen.

20 September.

Blir till att leva på sparlågor också från de korta stunderna av sömn i natt.. Dels så låg min underbara hälft och hostade till över 12-slaget, och sen så fick jag grym halsbränna och fogarna började kärva. Fick sova småstunder mellan 00.30-04.00, för att sedan ligga vaken till halv sex för att försöka hitta en bekväm ställning att sova i, lyckades antagligen i några minuter för att sedan vakna upp och känna extrem smärta över att bäckenet hade låst sig. Det var bara bita ihop och försöka resa sig upp för att låsa spärren. Efter det så vågade jag inte lägga mig ned igen kan jag ju meddela. ;-)

Huvudsaken är i alla fall att båda barnen fick sova igenom natten med feber, då kanske dom är lite piggare idag! Jacob vart bar slö igår, och Julia med. Åkte till stan med henne igår då hennes feber hade verkat ge med sig, men hon var bra trött hela tiden och när vi kom hem och tog tempen lite senare så visade det sig att hon visst hade feber. Tusan!

Vet ni vad? Nu är det 8 dagar kvar tills bedömningssamtalet om igångsättning! Håller tummar och tår att hon förstår situationen, och ger klartecken.

19 September.

Vilken vecka det har varit, hoppas den som kommer bli bättre! Maken har varit sjuk sen i måndags, och idag är han väldigt risig. Han kan knappt få fram ett ord utan att hosta eller hämta andan, så nu har jag fått honom att ringa till vårdcentralen i alla fall, får se om han får någon tid!

Julia har blivit bättre i alla fall, medan Jacob blivit dålig.. Jag har varit vaken heeeeela natten med honom, då han har haft 40 graders feber och inte velat sova. Känner att min energi är på noll, och det är ingen idé att samtala med mig då jag varken hör eller tar in det någon säger. Mitt minne existerar inte över huvud taget. Det är lite läskigt faktiskt..

Har inte haft någon energi sen Juli, och inte konstigt när man inte får sova eller har något bra HB-värde. Min energi räcker nätt o jämt att göra det jag gjort de senaste månaderna - ligga i soffan, gå på toa och laga mat. Så dessa sju dagar har varit en utmaning, även om jag älskar att pyssla och ta hand om mina älskade små (plus en stor). ;)

Tror ni jag längtar att komma igång med promenader och träning när bebisen kommer så jag orkar lite mer än så? :P

17 September.

Två nätter i rad har jag vaknat utav att jag känt av smärtan ifrån höften/benen i drömmen. Igår var jag tvungen att tackla smärtan och hantera vardagen som jag vore helt bra, eftersom maken var totalt däckad i feber, stackarn. Har nog inte sett honom så dålig sedan magsjukan för ett par år sedan..

Var dock skönt att kunna intala sig att man mådde såpass bra så att man orkade ut med barnen, för att kunna känna självständighet är guld värd!

Idag är jag dock inte lika duktig på att intala mig att jag är smärtfri, för idag kan jag knappt sitta utan smärta. Väntar på att alvedonen ska hjälpa, och får väl snart ta till tensapparaten för att kanske leda bort smärtan lite.

Känns verkligen som någon krossat ena sidan på bäckenet, och att känna sig på topp är en utmaning. Förstår varför folk blir bittra av att gå med smärta i åratal, för det är inte lätt när det både hindrar sömn och ens vardag.

Nej, nu ska jag i alla fall sluta klaga.. 1½ vecka kvar till bedömningssamtalet ang. igångsättning.. Stå ut!

14 September.

Idag har jag varit hos barnmorskan, och hon ringde till Näl och ordnade en tid för att prata igångsättning. Känslorna är med skräckblandad förtjusning då man har hört så mycket illa om igångsättning och dess biverkningar.

Många säger att dom får pinvärkar av att bli igångsatta och att det blir extremt intensivt. Frågan är bara om det är någon skillnad när man tänker på hur Jacobs förlossning var. Där blev jag ju mer eller mindre igångsatt i v.41 då mina värkar avtog. Så dom satte ju dropp och tog hål på hinnorna, och den förlossningen var verkligen jätteintensiv och jag hade hemska värkar. Överlevde jag den, dock med lite men, så klarar jag väl den här sista förlossningen trots igångsättning?

Well, vi får väl se vad läkaren säger om ett par veckor och hur hon bedömer mognaden för igångsättning så får vi ta det därifrån..

13 September

Idag är det höstrusk ute, och inte har det gjort mig någonting alls. Jag älskar hösten.. Den svala, syrerika luften gör en gott i kroppen.

Tog barnen till dagis i morse, och jag njöt av friheten att kunna gå och faktiskt kunna ta barnen till dagis för första gången på länge. M. har varit på jobbet idag, så jag har haft en dag för mig själv. Lämnade av barnen som sagt på dagis i morse, sen åkte jag och handlade lite och sen åkte jag hem. Pluggade lite, tittade på The Big Bang. och sen så tog jag ett mysigt bad med tända ljus!

Nu på kvällen så har jag o barnen suttit och byggt hus i Sims, vilket dom tyckte var otroligt kul. M. är iväg på hockey i Göteborg med en kompis, så min kväll blir spenderad i ensamhet. Det blir jag, Halv åtta hos mig och Idol så det är inte så illa pinkat precis!

Nu blir det till att lägga små sömniga barn!
Ha en bra kväll.

Känner mig arg och blottad.

Känner mig arg, och jag känner mig blottad.. Jag är arg över Aftonbladet, skittidning med skitskribenter, för dom har lagt in en stor bild på familjen i en artikel om SAAB. Vi sa ifrån igår, att vi vill inte ha med någon bild, att dom inte fick ha med en bild. Dom kunde få ett par småkommentarer från M., med thats was it..

Jag orkar inte med den här resan mer, vill ha det lugnt och stabilt ett tag. Vilket vi inte haft på lääänge.. Jag känner mig totalt utblottad och tömd, och jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Energin sipprar iväg, o jag orkar knappt sova på natten.. Det sista jag ville ha, var en bild publicerad, det är nog som det är!

Vi har haft två jättefina journalister här från DN som varit fantastiska, som ska göra ett artikel till deras söndagsbilaga, och man tycker att det skulle räcka där.. Men när Aftonbladet tar sig rättigheten att publicera nåt dom inte får, så tappar man tilliten på alla journalister och deras ärlighet..

Bajs

Jag tror inte att botten finns, där man sägs hamna när allt är skit. Jag tror att hålet är bottenlöst, och det är inte fören man finner nåt att greppa efter som gör att man kan börja må bättre och klättra upp igen. Känns som man fallit länge nu utan någon som helst medvind i seglet..

Man kan inte bryta ihop heller, för familjens skull, man måste hålla god min och försöka att inte skjuta över allt det dåliga man känner på barnen. Det är en kamp som man får ta, och som förhoppningsvis inte håller i hela livet.

Känns som man kan sitta och klaga i all evighet, men vad tjänar det till när man redan hört versen tusen gånger om? Det finns inget mer att säga än att allting är oerhört fel just nu, och att man känner att för varje dag som går så kommer man närmare ett sammanbrott. Det känns fel att det ska behöva vara såhär, att det ska vara så svårt att leva ett liv.

När blir man stor?

Jag sitter o funderar över frågan "Vad vill du bli när du blir stor?" och jag kommer inte fram till när man blir stor, för jag kommer inte på vad jag vill jobba med.

Jag har läst till fordonsmekaniker, till undersköterska och till plattsättare.. Men frågan är om jag vill jobba med någonting utav det. Jag har inte ens kommit fram till vad jag tycker om att göra, eller vem jag riktigt är. Jag har ju fått ställa mig åt sidan sen jag blev gravid med Julia när jag blev 18, så jag har lixom inte tänkt vidare på vad jag skulle vilja göra eftersom livet mest har rullat på.

Vad passar jag som, vad brinner jag för? Vad har jag för intressen?
Ska det vara lätta frågor att svara på, när man inte har tagit sig tiden att fundera?

Får faktiskt nästan ångest när jag ska skriva ett personligt brev och berätta om mig själv och mina intressen. Mina intressen ligger helt o hållet i min familj. Jag menar, vår familj är ingen lugn familj.. Det är alltid nåt som händer här :P
Jacob med sin sjukdom, Julia med sina tics och M. med hela saabsituationen, och jag, jag som är gravid och bara är hindrat till att göra massa saker pga. massa komplikationer.

Jag har lovat mig själv att efter förlossningen, så ska jag börja fundera vad det är JAG tycker om att göra. Hitta intresse och kommer tillbaka på rätt spår, o faktiskt tänka lite på mig själv.

1 September

Nu är September här i alla fall, hurra! Det var 7 grader i morse när jag klev upp, riktigt höstigt.. Sjunker det ett par grader till så åker barnens höstjackor på.

Natten var förjävlig, som vanligt. Hade lust att redan ge upp vid ettiden, men jag höll mig kvar hela natten trots grym smärta och en förkylning som kickat in. Somnade visserligen sittande vid ettiden, så nackspärren kom som ett brev på posten sen vid fyra-femtiden.

Gick upp sedan vid tjugo över sex och käka frukost, gick genast o la mig igen. Barnen var så gulliga, dom satt bredvid mig uppe i sängen och lekte. Kändes väldigt bra att ha barnen nära, man saknar dom otroligt mycket när man är totalt passiv om dagarna och inte kan göra annat än att bara vara tråkigt och trött.

Vid halv nio fick Julia gå till dagis, och strax därefter tog M. med sig lilleman ut i skogen på äventyr. Äventyr kan man säga att det blev, för maken kom hem alldeles blöt. Han hade tagit sonen i famnen och skulle hoppa över ett dike till en äng, ja, han trodde att det var en äng. Vad det egentligen var, så var det en sumpmark och han åkte ned till knäna i marken och ramlade omkull. Sonen hade visst kiknat av skratt när dom sedan skulle dansa sig därifrån, från den ostadiga mark. :-)

Nu har jag precis ätit lunch, och ska snart upp o lägga mig igen. Känner mig inte helt hundra, och bihålorna och hjärnan känns full av gegg, resterande av kroppen beter sig som den gör när den är full av alkohol. Man har ju varit skonad länge från sjukdomar, så att den förkylning fäller en precis är ju inte så konstigt.

Ni får ha en bra dag!

31 Augusti

Idag har nog varit den mest smärtsamma dag jag upplevt på länge, och jag är så tacksam för min underbara man som verkligen ställer upp och som mer eller mindre är en superpappa/superman i mina ögon. :-)

Vaknade vid fem idag med massa smärta, men somnade om en stund ändå. Vaknade sedan upp vid sex med ännu värre smärta, och att ta sig ned för trappan vad en möda, men att sedan sitta upp var en utmaning. Kunde inte lägga någon som helst tyngd på min underkropp, så jag fick sitta och stötta upp med armarna för att inte gråta av smärtan.

Duktiga mannen fixade frukost och allt annat omkring. Fixade badkaret rent från leksaker så jag kunde sätta mig däri för att se om värmen kunde göra skillnad. Dock är det ingenting jag tänker prova igen, för jag kände mig lika smidig som en elefant.

Efter det så blev jag liggande i sängen fram till nu ungefär.. Legat och glott på The Big Bang i ett par, tre timmar. Lysande serie det där!

Pratade med förlossningen idag också, och hon skrev upp allting om min smärta, och bad mig kontakta min BM så jag kunde få tala med en läkare om ev. igångsättning om nån vecka. Får se om jag kan få det beviljat..

Kommer jag få gå tiden ut och kanske ett par veckor till lär jag gå upp 10 kg till, för just nu är jag i en tröstätartid. Idag har jag fått i mig ett wienerbröd och en halv, stor chokladkaka och en pizza väntar runt hörnet. Imorgon lär bli likadant, då M. och barnen var iväg till barnens farfar och fick med sig massa gofika hem. ^^,

September.

På torsdag är det september, sista månaden innan min! Jag tackar gudarna för det, och hösten har ALDRIG varit mer välkommen än nu.

Känns dock som jag klagar dagarna i ända, så jag glömmer av vad jag faktiskt får av eländet. Och när jag tänker så, att vi snart får en bebis, att livet kommer förändras ännu en gång så får jag lite smått panikkänsla samtidigt som längtan tar överstyr.

I natt kunde jag sova hyfsat, till skillnad från igår när jag gav upp vid 04.00 ungefär och steg upp för dagen. Gårdagen bestod mest av stillaittande, och de gånger jag rörde mig så fick jag använda mig av kryckor.

Idag så är jag inte heller så rörlig, och jag lär behöva använda kryckorna när jag går längre än till toaletten så vill säga. Sitta ned är pest och pina, men inte kan jag stå och luta mig på kryckorna hela dagen. Citodonen hjälper inte alls, så dom bryr jag mig inte om..

7½ kvar, plus övertiden jag lär gå, känns faktiskt ändå som en evighet även om det är inom en snar framtid. Är man fast i sin smärta, så tickar inte klockan lika fort som den brukar göra..

Ingen solskenshistoria precis..

Jobbig graviditet, hormonmonster, sjukdomar och Saab.. Ingen solskenshistoria precis.
Ingen lön är på väg till M., väldigt överraskande eller hur?
Efter en månad med småkronor, så ska det bli en månad där man lever på lånade pengar från banken - tills lönen kommer, när och om den kommer..

Det var två månader sedan som lönen uteblev sist, så man fick ju ingen större chans att spara ihop en buffert direkt som kunde täcka någon del av lönebortfallet.
Sen är det fantastiskt roligt att jag blev sjukskriven i slutet av Juli, och bara fick 1500 från fk för augusti..

Stabilitet, vad är det? Tur - existerar det för oss?

Ork, ja.. Det måste man skaffa sig, för jag har fortfarande en kurs jag måste klara av på en månads tid. Suck..,,

Som en skugga i vardagen.

Jag känner mig som en skugga i vardagen när jag är totalt passiv och inte ens har förmågan att stå på mina egna ben.
Idag är en sådan dag, och så går det när man ignorerar signalerna ifrån sin kropp och vill leva ut de dagar man är rörlig.

Har suttit med tens på morgonen och tagit ett par alvedon, o inget hjälpte. Hade tänkt att åka o bada idag, nu innan Jacob blir sjuk igen, men det blev ju en total flopp.

Hade behövt sätta mig i badkaret för att få värme om ryggen och benen, men jag kan inte ens lyfta benen över kanten, haha.

Tur att barnen är såpass stora, så att dom roar varandra, och jag är otroligt glad att ha min man hemma som kan sköta sysslorna om dagarna. Dock är det inte alltid jag låter honom göra allt, för jag vill inte känna mig totalt handikappad och inte heller lämpa över allt på honom. Vilket jag oftast får känna av senare.

På måndag ska han dock till jobbet en sväng, sen får vi väl se om det blir en fortsättning där. Saab verkar nått tunnelns slut.


Har insamlingen imorgon också på torget, men jag kommer nog inte ens kunna leda den. :-( Uselt.. Men vad ska man göra, när man varken kan sitta eller stå?
Well.. 69 dagar kvar, sen får jag det lilla liv som bakats i 9 månader!

Full vecka!

Från nerbruten som jag var tidigare, så kom idén som solsken från en igensatt himmel.
Tankens kraft är det som begränsar en att besegra världens alla hinder.
Man kan mer än vad man tror, man måste bara låta sig själv tänka utanför ramarna. Jag fick idén från Hallsberg, eller ja, idén har jag väl haft tidigare, fick snarare motivationen, den rätta knuffen.

Mellan den 15-21 Augusti så kommer jag hålla i en insamling till förmån för Läkare utan Gränser, o alla småslantar ska gå till Afrikas Horn.
Kommunen har hakat på, och ett par företagare har hakat på och ska skänka pengar!

Målet är 1 kr/invånare, såklart hoppas jag på mer. Men jag kommer vara oerhört stolt över alla människor som visar sin goda sida och ger den här kronan, för många kronor små blir till en summa av betydelse för många, många människor!

Detta är en stark hjärtefråga för mig, och varje gång jag ser en bild på ett undernärt barn gör så att tarmarna vrider sig runt i hela magen.

Jag ser fram emot denna veckan så enormt, o jag ser fram emot nästa månad ännu mer då pengarna ska sättas in på Läkare Utan Gränsers konto. :-)

Jag är nära att bli nerbruten just nu, på väg in i en depression.. Mina känslor just nu är att jag är jävligt trött på att vara gravid, jag hatar att vara gravid och det är till o med nästan så jag ångrar alltihop. För att få mig att känna någonting sådant, så har det gått väldigt långt..

Även trots att jag hade det ganska jobbigt de två andra graviditeterna, så har jag alltid sett fram emot en ny period där jag ska gå gravid. För en graviditet är någonting som man ska glädjas åt, kunna vänta på och kunna känna lycka för.

Jag känner absolut ingen lycka, jag kan inte vänta och glädjas kan jag verklige inte..
Jag har så ont, jag är så trött och jag är totalt utmattad och nerbruten.

Tröttnat på att säga till barnen "Nej, mamma kan inte." "Mamma orkar inte" "Ni får fråga pappa".
Vara delaktig i vardagen kan jag inte direkt..

Jag vill sova en natt, utan att vakna skrikande inombords av smärta.. Hur länge orkar man, innan man blir ett kolli som bara finns?

Helvetet på jorden

Helvetet på jorden just nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, helst hade jag blivit nedsövd tills det är dags.
Jag har fått citodon utskrivet av läkaren när jag var där o fick min sjukskrivning för foglossningen, men har inte vågat ta en tablett än. Det ska inte vara någon fara för barnet så länge man inte tar det varje dag, men att höra att barnet kan få abstinens av citodon känns inget vidare kul..

Jag försöker pina på, mental träning sägs det.. En förlossning är ingenting i jämförelse med denna eviga smärta och den hopplöshet som råder inom mig just nu.

Jag har så fruktansvärt ont, o min läkare sa att jag även var nervpåverkad eftersom jag har så ont i benen också.

Igår pinade jag mig igenom en promenad med barnen, för jag är så trött på dessa fyra väggar som håller mig fånge. Jag visste att jag skulle få ont, så jag får väl skylla mig själv att jag frestade på. FK säger att dom bara ger sjukpenning till de med foglossning i fall dom sitter i rullstol, hade någon erbjudit mig en rullstol så hade jag inte tagit emot den då jag inte ens kan sitta ned.
Fast det hade ju varit skönt att få komma ut lite, o sitta ned är bättre än att stå upp eller ligga ned.

Vart tar man vägen, när man inte kan sitta, stå eller ligga ned? Jag går under snart...

10-13 veckor kvar.

Idag var jag hos min barnmorska ang. min svåra foglossning, mina svåra nätter och att jag knappt kan röra på mig.

Hon pratade om att man kunde bli igångsatt när man har sådana bekymmer som jag har, inte än såklart, men närmare förlossningen.

Läst flera som blivit det, men en hel del har också fått strida för det.. Vid vecka 37-38 är barnet helt fullgånget, men dom menar på att igångsättning kan stressa barnet och de flesta vill se en naturlig förlossning.

Självfallet vill jag föda utan att bli igångsatt, men om det blir så illa som det var hela förra veckan så kommer jag inte klara av längre än nödvändigt.
Som det är nu, så har jag ju min man hemma som kan ta hand om barnen, men sen när han börjar jobba så kan det bli extremt jobbigt.
Jag kan ju inte bära, eller ens stå i längre perioder. Att gå ut med hunden är det inte ens på tal om..

Jag blev igångsatt mer eller mindre med Jacob eftersom mina värkar hade trappats ned när jag kom in till förlossningen. Dom tog hål på hinnan och satte sedan värkstimulerade dropp för att hjälp till på traven.

Vi får väl helt vänta o se hur det blir, ska till barnmorskan igen på måndag, och då får jag fråga henne hur svårt det kan bli med igångsättning istället för att gå fullt ut + en hel vecka till som jag gått de andra gångerna.

01.30 - jag ger upp.

Ingen idé att försöka, ingen idé att ens tänka tanken att kunna sova.
Jag la mig vid nio, vaknade vid 22.30 första gången av att jag hade jätteont, sen rullade det på med halvtimmesintervaller. Sista gången nu 01.30, så drömde jag till o med att jag hade fruktansvärt ont och jag kunde känna den ilande smärtan i höften och benen.
Jag drömde att jag var hemma hos min svägerska, och att jag satt i en rullstol och hade så ont att jag nästan började gråta.
Vilket jag snart gör, jag bryter snart ihop.. Denna förbannade jävla smärtan, och dessa få timmar som jag får sova. Kan detta vara hållbart i så många veckor till?

Om dagarna går det ganska så bra, men jag märker ju att jag inte kan gå så långt som jag gjorde förr, och jag kan inte lyfta tunga saker.

Skulle behöva en säng här nere i tv-rummet, så jag slipper gå upp för trapporna, och speciellt, slippa störa min man när jag vrider på mig varje halvtimme..

Det är faktiskt inget kul att vara gravid när man inte kan glädjas åt stunderna.. Jag vill bara lägga mig i dvala i 12 veckor för att sedan vakna upp med energi till att föda..

En vecka utan sömn.

Nu har det gått en vecka, och jag kan nästan räkna alla timmar jag sovit på mina fingrar sammanlagt.
Jag har sånt extrem smärta när jag ligger ner, så vissa stunder när jag har behövt sova på dagen så har jag suttit upp o sovit en timme eller så - och det kan jag säga, det känns i ryggen och nacken!

Idag kom beviset att jag egentligen inte borde ta steget utanför dörren, jag kunde inte koncentrera eller uppmärksamma mig på nåt.
Allt som sägs till mig, går rakt igenom och mitt minne har blivit, om möjligt, ännu sämre.

Det börjar bli aktuellt med det där samtalet, det där om sjukskrivning.. Hade ju nästan såhär illa i Maj tror jag det var, med foglossning, men det gav med sig efter ett par dagar. Denna gången lär den inte ge med sig, blir bara tyngre och magen omöjliggör ordet smidighet.
Det var ju bara väntat iofs, detta med foglossningen.. Med de två andra barnen så har jag mer eller mindre kunnat gå efter v.25, och nu är jag i v.27..

Jag känner mig skittråkig som person, jag är gnällig och jag är trött. Tycker synd om mina barn att jag inte orkar vara så aktiv i vardagen som jag hade velat, eller ens har tålamodet som kan krävas i vissa situationer.
Min man är ju den bästa, och försöker peppa mig och intala mig om att det är ju faktiskt bara under en begränsad tid.

Men även om det bara är det, så känner jag mig som en urusel mamma..
Det är bara bita ihop, 13 veckor kvar.. Säkerligen ett par veckor extra, för det är klart att man även denna gång ska gå över tiden.

Klagoinlägg.

Just nu önskar jag att det var dags imorgon att föda, så man vet att smärtan har en ände.
I två nätter nu har jag knappt kunna sova pga. foglossningen.. Den sprider sig från höften ner i fötterna, och det är ju inte musklerna som gör ont - utan det är i skelettet.

Det gör så fruktansvärt ont när smärtan ilar igenom. När inga värktabletter hjälper, så är man hjälplös.
Man kan inte lägga sig, man kan inte sätta sig, man kan inte ens gå.. Vart tar man vägen någonstans?

Jag vill ju göra grejer nu när jag äntligen är ledig, men det kan man ju glömma.. Nästa vecka kör det igång med jobb igen, ja, i fall smärtan inte försvinner då. Då får jag väl be om sjukskrivning i ett par veckor o hoppas att det går att jobba efter 14 dagar igen, så jag slipper krångla med FK. Dom är ju inte så schyssta emot gravida precis..

Jaja, 13 veckor kvar. Sen SKA bebisen ut, vill inte gå över något alls denna gången. Bebisen får gärna komma redan om 9-10 veckor om den vill, hade inte varit så jättefel :P

Ledighet.

Jag vred och vände mig i natt, precis som alla andra nätter, men denna natten var speciell. Jag intalade mig själv att klockan kunde stå på precis vad den ville, för den rörde i mig alls. Hade ingen tid att passa, behövde inte gå upp klockan sex för att gå o jobba..
Även om Jacob har ovanan att vakna klockan sex, så är han ändå mycket mildare än väckarklockan.

Nu får vi se vad dagen har att bjuda på, huvudsaken är att jag slipper bege mig iväg till jobbet o kanske kan slappna av en del nu denna veckan. :-) När jag återkommer till jobbet, så jobbar jag bara 4 veckor till - sen går jag hem på ledighet tills bebisen behagar att komma ut.

Hoppas tiden dit går fort, för jag börjar på otålig, hehe..

I veckan så går jag in i v.27. Tre veckor kvar till 30-sträcket, woho!

Nedräkningen.

Nu går jag snart på andra passet på jobbet för dagen, och sen är det bara imorgon kvar - sen är jag ledig en hel vecka! Även om jag önskar att ledigheten vore längre, så har man inte direkt råd till det när man är timvikarie. :-)
När jag kommer tillbaka till jobbet den 25e Juli, så börjar nedräkningen inför långledigheten!
Sista Augusti gör jag inte en arbetsdag till (säger jag nu), utan då går jag på min föräldraledighet. Underbart skönt att man kan ta ut FP 60 dagar innan BF, så man kan få hinna vila upp sig och förbereda här hemma.

I veckan ska det SÅKLART bli skitväder bara för att jag är ledig, och vi som hade planerat en resa till Skara Sommarland.. Jag hoppas att det i alla fall kan hålla upp en dag i nästa vecka, så man kan få åka iväg.

Annars så, jag är i vecka 26, och snart passerar jag den ljuvliga gränsen v.30. :-) Jag är megatrött hela tiden, trött på jobbet för tillfället, lite halvgnällig och har foglossning när jag ligger ned. Annars är det toppen. :-)

Tiden går ändå ganska fort, så snart är man väl där, den dagen man ska åka in. Förstår inte varför det inte känns verkligare med graviditeten denna gången, är ju ändå tredje gången.. Men antar att det är bra att man inte tar någonting för givet, för ingen graviditet eller förlossning är densamma. Ska bli spännande, och otroligt skönt när bebisen väl kommer ut.. Längtar verkligen tokmycket!

2 Augusti blir det sjukhuset.

2 Augusti fick vi tid till specialistläkaren angående diagnosen på Jacob (periodisk feber).
Sjuksköterskan som jag pratade med som gav mig tiden, var irriterad efter att ha läst Jacobs journal sen 1 år tillbaka att ingen hade reagerat, och att penicillin hade skrivits ut så många gånger.
Vi har ju varit inne med Jacob minst en gång varje månad det senaste året, o ett antal gånger har vi fått penicillin utskrivet, och många gånger också blivit hemskickade eftersom dom inte hittade någonting.. Man tycker att någon borde reagerat, och besparat honom många penicillinkurer och många sjukhusbesök.. Att man själv ska behöva "leka" läkare för att få fram en diagnos..
Frågan är om man ska orka gå vidare med det, är det någon idé att skälla på de som kunde besparat honom så mycket lidande?

Vi får se vad som sägs det 2 Augusti, vad specialistläkaren säger och vad som kommer göras..

Att leva som vanligt.

I samband med att man fick Jacobs diagnos om PFAPA - periodisk feber, så blev man väldigt lättad och trodde man skulle ta lätt på hans sjukdomsperioder, men det är nästan lika jobbigt som vanligt.
Han är ju fortfarande sjuk, och han har hög feber och är trött. Den här gången klagar han dock inte mycket över smärtan från körtlarna som svullnar upp, vilket måste var skönt för honom att slippa då han brukar ha väldigt ont.

Hoppas det går över på tre dagar, för det är då han återhämtar sig bäst emellan perioderna. Dröjer det upp till en vecka med febern, så betyder det att han är dålig även under de "bra perioderna".
Så långt har man kommit in i sjukdomen så man vet hur det fungerar för honom.

Nästa vecka kommer vi förhoppningsvis få träffa specialistläkaren, så vi får mer info vart och hur vi går vidare. Behandlingar, medicinering, operation?

Man har en del frågor som man vill ha besvarade.. T.ex. Ska man ge Ipren om han bara har febern, hur tar det på kroppen om han får det så ofta?
Kan man leva som vanligt, även om febern finns?
Dagis, kan han gå dit trots febern om han är pigg?


Det är bara att vänta tills nästa vecka, tills dess får man ta itu med verkligheten o gosa med sonen så han mår bra.

Tiden tickar på.

Ja, tiden tickar verkligen på.. På torsdag är jag i v.26. Om fyra veckor går man förbi en enorm milstolpe, nämligen v.30.
Känns lite overkligt att det bara är ca 3 månader kvar tills bebisen kommer.. Tiden har runnit iväg och man fattar inte ens denna gång vad som är på gång.

Min kompis ska få barn här i veckorna bara, BF är den 10e Augusti men jag tippar på att hon får minst en vecka tidigare.

Hur mår jag då nu, såhär långt?

Bebisen tar sin plats, trycker emot lungorna och jag känner mig som en knubbsäl när jag ska vända mig i sängen. Speciellt då jag har massa kuddar överallt för att ens kunna ligga ned.
Jag är enormt trött, och energin den få gå åt till att jobba.
Sen får jag ligga hemma o känna ångest över att jag inte orkar någonting annat än just att jobba..

Denna och nästa vecka är extrema, för då jobbar jag dubbelt så många pass som man borde.
Jag går på mitt 10e nu ikväll.. Jag hatar delade turer.
Jag har inte ledigt fören på torsdag, åh vad jag längtar!

Har bestämt mig för att gå på föräldraledighet redan den 1a September, så om det blir havandeskapspenning för krämpor så som foglossning eller om det blir vanlig föräldrapenning det får vi se.
Fick mitt beslut från FK om föräldrapenningen, och det är skönt att inte hamna på lägstanivå, utan faktiskt få ett par tusen mer per månad än sist.

I dagsläget är det bara att bita ihop och hoppas att de här veckorna som är kvar tills dess går fort och smärtfritt. Jag är sååååååååå trött.

Provsvaren har kommit!

Blev uppringd av barnmottagningen på NÄL, och provsvaren hade kommit. Fick meddelandet att vår sons värden som togs när vi var där senast var rejält förhöjda. Detta innebär att att han har periodisk feber.

Dock verkar få ha kunskap om sjukdomen, så hon skulle försöka få tag i en specialistläkare som håller på inom forskning.
Om hon inte fick tag i honom, så skulle vi kontakta den läkare vi träffade på barnakuten som ville ta proverna.

Sen vart vi går från detta, det vet jag inte. Det får vi se.. Men det känns himla skönt att ha ett namn på det han har var tredje vecka, och nu veta hur man ska tackla det.
Tråkigt är det att han ska gå o vara sjuk hela tiden, men man vet också att antingen växer det bort (förhoppningsvis till skolåldern), eller så får dom vidta åtgärder som att operera bort halsmandlarna eller något annat?

Nu är Mattias hemma på semester, och ska inte tillbaka fören vecka 32, så han hinner antagligen med två skov så vi slipper vabba.

Vet ni hur skönt det är att få ett sånt här svar, även om det är väldigt tråkigt? Att vet att det inte är något farligt får en att kunna andas ut..

Fel att hoppas på nåt bra.

Den som trodde att turen kunde vända till familjens Larssons håll, trodde verkligen jättefel.. Glädjen tas bort lika fort som den kommer, att våga hoppas det är knappt..

Livet är verkligen orättvist, helt o hållet åt skogen.

Fascinerad

Jag är fascinerad över medmänskligheten som finns hos flera människor här i landet Sverige..
Sen fascineras man också över den idiotin som finns hos flera..

Men för att fokusera sig på de som känner med människor som har hamnat i en svår situation, dom är värda guld. Det är en sådan person som jag vill vara, en sådan person som jag försöker vara. Jag hade gärna gjort mer, om jag hade kunnat..

Slaget blev ju nu när M. blev utan pengar från Saab. O eftersom jag varit sjukskriven en hel del så har jag inte kunnat jobba, o därmed inte kunnat spara undan så mycket.
Så nu, när vi äntligen kommit på fötter igen så ville vi åka iväg, så vi bokade ju hotellrum, köpte gbg-kort och åkte paddan. Dagen då M. skulle få lön, så skulle vi åka till liseberg bland annat. Men det blev ju inget med det, utan vi fick åka hem då de pengar vi hade kvar var tvungna att gå till mat istället för nöjen ... Man får ju prioritera när det väl kommer till kritan där man måste spara in på allt.

Är det fel att vilja ge sina barn, och sig själv, lite ledigt och ha lite skoj, ifrån det eländet som varit? Det har varit mycket sjukskrivningar sen i höstas, efter att jag ramlade från byggställningen. Sen efter att jag blev gravid så har jag mått så dåligt och inte orkat mycket, och sen när jag fick ligga inne pga. att jag inte kunde gå pga. yrseln så tog det priset tyckte man. Men sen började Jacob bli sjuk hela tiden, och då förstod man att det var droppen som rann över.
Så vi behövde verkligen komma iväg från allt och ha kul.. Men sen fick vi ju vända i princip..

När vi kom hem möttes vi av två personer från GT, jättetrevliga. En fotograf och en journalist..
Senare ringde dom hem till oss, ca 1 timme efter att dom hade åkt och fråga i fall inte GT skulle kunna få bjuda hela familjen på Liseberg, redan nu på lördag. Vi tackade ju såklart ja, och vi såg en ljusglimt i vardagen..

Men inte nog med detta, så ringde en norrman som är bosatt i Marstrand till Aftonbladet idag, och frågade i fall inte han fick bjuda hela familjen, inklusive bensin, på liseberg!
Vi berättade dock som det var, att GT skulle bjuda oss på en dag där nu på lördag. Då ville han istället bjuda oss på Nordens Ark nu på söndag..
Vad kan man säga? Det finns människor som bryr sig, och alla dessa människor är verkligen guld värda..

Nu får barnen en helhelg med glädje och skoj, och jag slipper känna ångest över att jag arbetar 5-6 dagar i veckan o inte har tid eller pengar till något annat än det nödvändigaste nu när M. inte får någon lön.

Tack du snälla person som bjuder oss på Nordens Ark, och många tack till GT. Ni har verkligen ljust upp vardagen som annars skulle varit grå och fylld med ångest.

Som varje förälder, så önskar man sitt barn en rolig sommar. O när man inte har möjligheten själv av olika skäl, så blir man evigt tacksam när sådana här personer kommer in o gör livet lättare.

Jag hoppas Kent Larsson ryker nästa gång.

Jag är så förbannad just nu, vi fick löfte om att allt skulle vara löst för barnens dagis nu i höst, ett löfte som Kent Larsson sa till både mig och M. och en annan förälder i ett mejl.

Nu ska dom inte fixa ventilationen som totalt skulle kosta 3 miljoner, utan dom ska bygga ett "hus" som han säger, för 9 miljoner (samma pris som han talade om ang. barackerna).
Dom ska bygga ett förskoleområde, medan vi föräldrar (ja, dom vi pratat med) stormstrivs borta på smultronstället pga. det underbara läget.

Det ligger inte nära någon väg, och förskolegrupperna har lagom stora. Till skillnad vad som blir om man slår ihop både ambjörnsgården och smultronstället.

Nu har Kent Larsson kommenterat i samband med vår artikel i NLT, att om vi föräldrar inte är nöjda så kan vi söka oss någon annanstans med våra barn.
Bara ett sånt uttalande gör så att man undrar om han har alla hästar i stallet. Påtal om hästar i stallet, så kan man ju undra hur många sparkar han har fått isåfall.

Om utflyttning är det enda alternativet, så tycker jag alla kommungubbar kan flytta ifrån Medborgarkontoret där renoveringen av ventilationen kostar 400.000 kr, som dessutom inte kommunen har råd med med tanke på omkostnader med skola och förskola ( som dom själva har sagt) - men såklart görs det någonting åt det "höga" ljudet, istället för att satsa på ren luft åt barnen, och en skola där man inte kan vistas utan att taket rasar in över en.

Man kan undra om politiker och tjänstemän tänker på någonting annat än sig själva, med tanke på att dom bygger om kontor för 200 tkr, bygger om ventilationen för att drivhjulen låter för högt, köper in surfplattor m.m.

När är det Vår tur?

Jag hatar att leva just nu.. Varför ska det vara såhär? Varför?

Jacob som är sjuk, ingen som tar oss på allvar...
Vi kände att vi behövde komma iväg, och vi blev lyckliga när vi såg M. lönespecifikation då den visade mer än vad vi hade räknat med. Tänket att det skulle vara skönt att åka iväg, så vi bokade hotellrum och planerade att dagen efter så skulle vi ta en heldag i göteborg med liseberg m.m eftersom M. skulle få lön idag. Vi kände att vi behövde det, efter besvärliga månader och ett hektiskt schema för sommaren med massvis med jobb..

Det blev att vi vaknade och åkte hem.... Saab har inte betalat ut sina pengar, jag får inte mer än 8500 i lön, vilket klarar hälften som skulle gått till mat, och de viktigaste räkningar som el, dagis och försäkringar.
Avgiften för bostadsrätten har vi inte ens.....

Barnen blev jätteledsna och besvikna, det kändes nog värst..
Vart ska vi ta vägen nu, vad ska vi göra?
Vi ligger minus 12.000 kr, och har precis tagit ett lån för att fixa det sista med renoveringen här vi bor..

Undrar när vi hade tur senast, när vi kände att vi kunde andas ut? Är livet sånt här, är det meningen att det ska vara såhär att leva?

Nedslagen - men ger mig inte!

Idag, 10.30 var vi inne på NÄL för att vi skulle påbörja utredningen för Periodisk feber. Läkaren vi träffade igår hade inte skrivit vilka prover som skulle tas, och dom fick inte tag i honom så vi fick vackert vänta till 13.00-tiden för att få träffa en inkompetent läkare som slog ned mig mentalt.

Jag ville skrika på honom, jag ville gråta och jag ville bara försvinna.
Han var så okunnig kändes det som, och han sa att det är HELT normalt att Jacob är sjuk 2 veckor av 4, samt att han har så ont och inte äter under dessa perioder.
Han sa också att dom inte gör någonting åt periodisk feber om det skulle visa att det är det. Då kände jag bara att jag ville spotta på honom och vända i dörren.

Dom tog ett prov på honom, och jag fick inte något svar om när vi skulle få svar på det.. Så jag ringer imorgon och hör med dom.
Funderar på att lämna NÄL bakom mig, för det känns inte professionellt överhuvudtaget där. Hoppas jag kan få hjälp någon annanstans, så som Drottnings Silviasbarnsjukhus.
Där har dom kunskapen om periodisk feber och vad man kan göra åt det.

Jag vill att Jacob ska få en chans att vara frisk, få vara med i gemenskapen och ha energin hela tiden - o inte bara 1-2 veckor varje månad!
Kräver detta en op. av halsmandlarna, så är det säkerligen värt det då nästan alla blir bra utav det.
Dom har ju sett länge att han är röd i halsen, att hans mandlar är irriterade, och igår såg även läkaren att han hade blåsor i munnen som är ännu ett tecken på att det handlar om periodisk feber, så jag tänker inte vänta längre. Jag ger mig inte, jag kommer bli en gnällkärring som skäller på allt o alla tills dess att utredningen blir klar, eller ens av, och tills jag ser att Jacob får den behandling han behöver för att tillåtas vara ett barn, och inte bara en del av ett sjukdomsförlopp..

Utredningen börjar imorgon!

Nu, efter 2,5 år med feber och sjukdomar varje månad, så ska vi påbörja en utredning för Jacob. Nu det senaste har han haft feber med jämna intervaller på ca 21 dagar där symtom är svullna körtlar i hals, mage m.m och hög feber i ca 4-7 dagar.

Ingenting har hittats på proverna som dom tagit, och inte heller CRPn är förhöjd. Sist gång var den till o med på 4 (allt under 8 är bra).

Så idag när han fick feber igen, så ringde jag till 1177 och fick tala med världens underbaraste sjuksköterska som förstod att någonting måste göras, så hon ringde till barnjouren för att få in oss direkt. Åkte då in till Näl och blev uppropade direkt och hänvisade till barn.
Där fick jag ta febern på Jacob, o den hade gått ned till 38 grader. Han hade fått Ipren 1 timme innan. Av sjuksköterskan som var inne, fick han både glass och saft utav.

Sen kom denne underbara barnläkaren och hälsade på mig och Jacob, o Jacob började ivrigt berätta om när han blev stucken av en geting igår och läkaren berömde Jacob för att han var så duktig. Jacob vart jätteglad :)

Läkaren sa det att han var röd på halsmandlarna, dom var förstorade och han hade blåsor i munnen, och det var där vi kom in på att han tyckte att Jacob uppfyllde alla kriterier för Periodisk Feber.

Det var som en sten lättade från hjärtat, för det var så skönt att höra. Någonting att ta på, någonting som kommer att utredas på riktigt, någonting som kanske gör att vår son snart får vara frisk mer än två veckor i stöten.

Så imorgon ska vi in till barnmottagningen för provtagning, och förhoppningsvis lite mer information om vad som kommer att hända.

85% av alla som har periodisk feber blir bra genom att ta bort halsmandlarna, så vi får se vad dom kommer fram till efter alla dessa prover som kommer att göras.
Känns som varken jag eller Jacob kommer vilja sätta foten på sjukhuset igen efter att allt är klart. :-)

Då var det helg igen

Då vart det helg igen, eller ja, lördag och söndag. För helg brukar ju faktiskt räkna som ledighet, vilken jag aldrig har på en helg ;)

Idag ska jag jobba 14-21.45, och jag hoppades på att jag hade kunna sova bättre i natt då jag vart så trött igår efter att ha vaknat flera gånger på natten.
Men så vart inte fallet, utan jag vaknade massor i natt också, vid tre började helvetet. Att vakna o sedan förstå att man inte kommer kunna sova mer eftersom man är alldeles tät i näsan är inte kul..

Imorgon är jag ledig, och på söndag jobbar jag 7-16, sen är jag ledig tills på tisdag, som också är första dagen på sommarschemat.
Sen kör det igång med jobb över heltid nästan hela Juli, och ett par veckor in i Augusti. Ska försöka jobba lite i september också, kanske ett par veckor in, sen ska jag gå på föräldraledighet och inte jobba på en helt år! ( Får se om det blir så) ;)

Nu ska jag försöka ta mig in i duschen, sen blir det att slänga iväg sig till affären.

Ha en bra dag alla!

Söndag.

Helgen har varit ganska bra trots några missöden. :-)
Igår hade vi en liten kusinträff, där jag fick träffat min kusin Magnus för första gången någonsin. Det var verkligen jättetrevligt!

Idag kom lilla Leo och hälsade på, min syster lilla grabb. Satt barnvakt åt honom hela dagen, och han smälte in i mängden här hemma. Det kanske inte blir så jobbigt med tre barn i alla fall?
Skulle laga mat, hade tänkt slå på stort, eller ja, jag slog på stort och fixade en helstekt kyckling. Grejen var bara den att jag tappade den i lergrytan, där massa smör låg, så det skvätte upp i ansiktet på mig.

Värsta drabbade stället blev mellan ögonen, där skinn börjar lossna nu. Sen blev även höger ögonlock och ett par ställen i pannan drabbade..
Det känns ju kan man säga, och jag håller verkligen tummarna att jag inte får någon ärrbildning..
Gick med en isklamp i säkert 40 minuter efter olyckan, så jag tror att jag begränsade skadorna ganska bra..

Det sägs att man blir klumpigare som gravid, och det är nog en hel del sanning i det. :-)

Resterande av dagen blev bättre i alla fall, alla barn var jättesöta och snälla. Vi har fikat, varit ute och lekt, degat, ritat och myst.
Sen blev golvet färdiglagt idag också, där uppe i hallen. Är så äckligt nöjd nu när hela övervåningen är färdig. Dock saknas lite golvlister här o där, men vad tusan, det är skitsnyggt i alla fall. :-)

Får se vad morgondagen ger, förhoppningsvis inga fler brännskador. :P

Världens goaste broccolisoppa.

Denna var ljuvlig, så underbart god! Fungerar jättebra som lunch. :-)
Höftade lite, så ni får testa er fram, hehe.

4 pers

500 g broccoli
1 stor gul lök
2 tsk timjan
2 msk curry
1½ tsk sambal oelek
7 dl vatten
1-2 ekologisk kycklingbuljong
2 dl grädde

Finhacka den gula löken och fräs i smör i en kastrull, häll över curry, sambal oelek och timjan och låt steka med en minut ungefär.
Lägg i broccolin och låt fräsa i nån minut.
Häll över vattnet och grädde och smula ned buljongen.

Låt koka i ca 15 minuter. Ta av kastrullen från plattan och mixa till en nästan slät soppa. Red av med lite maizena.

Låt väl smaka! :-)

Gravid v.20 imorgon.

Jag har gått upp lite över sex kilo nu, och mina ben börjar redan ta stryk. Har haft foglossning i några veckor redan.

Jag börjar tveka på mig själv och mitt fullspäckade schema i sommar där jag ska jobba 7 pass i veckan. Som det är nu har jag redan svårigheter att gå till postlådan och tillbaka.

Mina vader gör så fruktansvärt ont så jag lunkar mer eller mindre fram.. Känner ju att jag inte vill svika dom på min arbetsplats, då jag verkar vara en av få med både körkort och utbildning som fått tjänst inom hemvården i sommar..
Vill ju inte behöva bli sjukskriven/ta ut havandeskapspenning redan första dagen. :-(

Har provat att sova med benen högt upp, men ändock får jag kramp i vaderna som ger en smärta som sitter kvar flera dagar. Har även provat med stödstrumpor i det varma vädret idag. men inte heller det hjälpte mina onda vader.

Sen som undersköterska inom hemtjänsten innebär mycket stress, fast antagligen ändå den bästa platsen att vara i sommar. Då slipper jag gå på en avdelning fram o tillbaka i flertal timmar, iofs så slipper jag ju rökning inomhus hos brukarna på en avdelning. För o nackdelar med allt ;)

Ska jobba 9 timmar på söndag, får se hur det känns efter den dagen, sen kan jag väl börja förbereda mig för sommarschemat, det lär ju inte bli bättre fysiskt för min del ju längre gången jag blir.

Så, nu har jag gnällt lite.

Att köpa sig en bostad.

Att köpa sig ett hus nu med dom nya reglerna försvårar en hel del, man kan tro att bo i hus, det är till för de rika. :P

I alla fall bygga ett hus, puh!

Har varit inne hos banken idag och startat upp ett bosparande, en del läggs på ett bankkonto som vi inte kan röra på internetbanken, sen andra delen har vi lagt på ett fondsparande med mediumrisk.

För att kunna bygga ett hus om 3 år på ca 2 miljoner kr, krävs en egen insats på 300.000 kr!
En del kan man låna upp på medlemslånet, och en del får vi från försäljningen.

Om jag får jobb, så klarar vi av gränsen på 300.000 inklusive att höja medlemslånet och förtjänsten på vår bostadsrätt, annars är det långt ifrån. :P

Om två år, om vi har ett realistiskt sparande, så kan vi få ett hus på 1-1,3 miljoner i alla fall, men då kan vi ju tyvärr inte bygga. Men antar att det finns en hel del fina hus här i grästorp för det priset. :-) Och två år känns inte jättelångt bort!

Ja, vi får se hur det blir.. Drömmen hade varit att fått bygga hus, men då ska ju allting klaffa också och man ska orka väääääänta!
Tycker dom nya reglerna suger lite faktiskt..

En teori om Bin Laden.

En teori, säkert likt många andras, så tror jag inte att Bin Laden hade någonting att göra med flygplanen i USA att göra.

Jag tror att USA hade lovat skydd för Bin Laden i fall dom fick skylla på honom när dom skulle göra en egen terrorattack mot sitt egna folk.
Hade USA velat hitta Bin Laden tidigare, så hade dom säkerligen gjort det tidigare än vad dom nu gjorde.

Kan det vara så att Bin Laden började utpressa USA om att gå ut med bevis om 9/11, och att det var då dom bestämde att sätta huvudskott på Bin Ladin?

Hur hade det sett ut om storstaten USA satt flygplan för att döda sitt egna folk?
Varför ville dom skrämma sitt egna folk med terrorhot?

Nu säger jag såklart inte att Bin Ladin var en bra man, inte någonstans, men bara att han inte hade någonting med detta att göra.
Tycker Operation Döda Bin Ladin gick för lätt..

Well, ta detta lättsamt istället för gravallvarligt nu. ;-)

Ammande kvinnor ska inte dricka alkohol.

Ammande kvinnor eller gravida kvinnor ska inte röka, ska inte snusa och ska inte dricka. EN period i livet, där man är gravid eller ammar, den perioden kan man väl ställa sig själv o sina behov åt sidan, i alla fall för sådana nonsens som alkohol och tobak, och tänka på den lilla?

Jag ogillar människor som röker när dom är gravida, eftersom det påverkar barnet såpass negativt och det kan leda till en rad sjukdomar som kan kräva sjukhusvård resterande av livet för barnet.
Vet ett av flera fall där en kvinna, vars mor rökte när hon var gravid, som måste åka in flera gånger varje vecka till sjukhus för att få hjälp med andningen.

Och NEJ, det finns inget vackert med en kvinna som ammar som håller en bägare med alkohol som Carl-Jan Granqvist sa.

Rapporter ändras hela tiden visst, och tänk om det kommer fram en studie där det visar att det är farligt med alkoholintag, så som det menades på förut?
Nymoralism, en sådan negativ klang, jag kallar det sunt förnuft, och den bästa modern är den som tänker på sitt barn framför sina beroenden.
Det finns alkoholfritt vin och öl om man är ute efter smaken, ta det istället.

Jag rökte tills jag fick reda på att jag var gravid med Julia, jag la tvärt av, så jag vet att det går att lägga av bara man är tillräckligt motiverad och inte skyller på att rökning hjälper en igenom en tuff tid. Träning till exempel har mycket bättre effekt, både för sig själv och barnet.

Jag tycker bartendern agerade rätt, utifrån sina principer. Man är ingen robot när man arbetar, man har väl även känslor trots att ens uppgift "bara" är att blanda drinkar? Företaget stod bakom honom, och jag tycker att det är på tiden att någon sätter foten ner och säger vad dom tycker.. Vi är Landet lagom, vi behöver mer personer med lite framåtanda och vågar stå vid sin punkt.

Ni kan läsa vidare här om Carl-Jan Granqvist och hans uttalande här.

En bra dag.

Varit internetlös i några dagar här nu, har dock kunnat använda min mobil men det är bara pillrigt och jobbigt. :-)

Mår bara bättre och bättre hela tiden, och idag lämnade jag barnen på dagis och gick en lång, rask promenad på 6 km. Men det slutade inte där, utan jag har gått totalt 8,6 km idag! Sen blir det en promenad till jobbet o tillbaka - om det inte regnar då såklart ;)

Min gubbe i stegräknaren gjorde vågen för mig när jag passerade 12000 steg förut, det tyckte jag var fint.

Var hos min BM idag också, tiggde till mig så att jag skulle få höra hjärtljuden, men hon sa det att man väldigt sällan kan höra dom innan v.20, och jag är i v.17 imorgon. Så inga hjärtljud blev det, men barnmorskan fick en rejäl spark av bebisen när hon höll på med dopplern. Hela magen hoppade! Första, riktiga sparken.. Otroligt kul :-)

Om två veckor är det dags för ultraljud också, längtar som en tok.
Efter det, så ska vi börja planera resan till IKEA för att köpa lite möbler till bebisrummet och byråer till barnen. Sen ska vi börja lägga golv o tapetsera i bebisrummet, och i slutet av Juni köper vi en barnvagn då vår gamla ska till skroten! :D

Har suttit och pusslat med FP för Mattias del efter bebisen har kommit, han har ju ju fortfarande ca 60 dagar kvar att ta ut för Jacob, så JAG har bestämt att han ska ta ut tre dagar i veckan i november och vara helt föräldraledig i december tillsammans med mig. Håller vi bara oss till sparandet, så kommer det funka då vi kommer behöva låna ett par tusen därifrån i Januari. Man är ju inte rik när man går på FP precis ;)
Mattias mister ungefär 5-5,500 tusen på att vara föräldraledig..

Hur som helst, det blir toppen. Bara han är hemma någon eller några dagar i veckan så är jag jättenöjd!

Men före bebisen kommer ska som sagt rummet färdigställas, barnvagn ska inhandlas och jag ska hinna jobba färdigt mitt sommarschema som slutar i augusti.
Sen så börjar jag varva ned inför föräldraledigheten.. :-)

Emmas köttfärslimpa med rosmarinsås.

En god köttfärslimpa som var populär, speciellt hos sonen ;)

500 g köttfärs
1,5 dl mjölk
½ dl ströbröd ( äter ni enligt LCHF, uteslut mjölk och ströbröd och blanda i grädde till en jämn smet)
1 ägg
Lökpulver
Svartpeppar
Salt

Fyllning:
Philadelphiaost
Konserverade grönsaker (ärtor och morötter)


Sås:
2 dl grädde
2½ dl mjölk
1 msk köttbuljong
1 tsk rosmarin
Svartpeppar

Blanda mjölk och ströbröd, låt stelna.
Blanda i det i köttfärsen tillsammans med ägg, salt, svartpeppar och lökpulver.

Lägg i en ugnssäker form och gör en skåra i mitten. Bre osten i skåran och häll över de konserverade grönsakerna. Forma köttfärsen till en limpa och dölj grönsakerna.

Lägg på några bitar smör ovanpå limpan och ringla över lite kantarellfond över. Sätt in i mitten av ugnen (200 grader) i 45 minuter.

Skala och koka potatis.

Såsen kan du antingen göra från grunden med smör och 2 msk mjöl och sedan 4,5 dl vätska, eller reda av den med maizena.
Jag valde göra med maizena för bekvämlighetens skull idag!

Så jag kokade upp grädde, mjölk, köttbuljong, rosmarin och svartpeppar och redde sedan av till en ganska tunn sås.

Alla smaker gifte sig med varandra, bon apetit! Gör gött med husmanskost! :-)

Fin vårdag!

Idag var vi uppe på Mössberg.. Vi gick till en grillplats som låg i motionsspåret och grillade korv, sen gick vi en stig in i en skog till utsikten.. Vi kom upp en bit, men vände när allt började svaja. Hehe

Sen åkte vi till djurparken på mösseberg, och det lär vi göra igen.. Jättefint, trots en galen gris som skrek i sorg att vi gick ;)

En liten glimt av verkligheten.

Idag är Mattias på jobbet och ska få information om läget antar jag? och så skulle dom får städa och greja.. Har nog samlat en del damm på 3 veckor :-)
Håller tummarna att det kommer ett positivt svar idag om SAAB!

Medan tiden man väntar så ska jag få iväg barnen på dagis, ska till barnmorskan idag och lura till mig att få höra hjärtljudet. Är ju snart ändå i v.16 så jag tycker att jag borde få höra!
Imorgon blir det skola för Heta arbeten, och på måndag börjar praktiken. Ska varva med jobb. Toppen arbetsgivare jag ska göra praktiken hos, han tyckte det var helt okej att jag jobbade också på mitt gamla jobb medan jag gör praktiken, han sa också att jag kunde göra praktiken någon annan gång om det skulle vara så. :-)


Nu ska jag och Jacob försöka resa oss från soffan, har suttit och myst sen han vaknade, det är frukostdax!

Ha en bra dag alla.

Även motvind kan vända.

Motvind kan det inte vara för evigt, och allting är ju inte heller motvind även om det känns så vissa dagar då man verkligen är less på allt.

Det är svårt att hänga sig kvar i grenen (det positiva) när vinden försöker blåsa en av tryggheten.
Det jag menar, det är svårt att tänka positivt och hänga sig kvar på det som är värt allt, när man går motgång efter motgång.

Men just nu löser det sig med jobb för min del också då jag kan börja hoppa in på timmar igen innan jag går på schemat, det löser sig med Amigo och min praktik. Sen hur det går med Mattias jobb får vi väl gå med ett tag, den där klumpen i magen, men förhoppningsvis så kommer det ett svar snart om hur det blir..
Barnen är friska, och jag är inte lika yr och mår inte lika dåligt. Förhoppningsvis så håller det sig så också så att jag kan jobba så länge som möjligt. :-)
Sen ska jag njuta av föräldraledigheten så mycket det bara går!

Idag ska jag och älskling käka pizza också o bli tjocka o bara njuta av kvällen. Haft en bra dag också, varit i stan och småshoppat lite.
Köpte en hel del gottit till Amigo, ett par shorts till Jacob och sen blev det såklart en fika på det också!

Idag frågade förresten grannen mig om jag var gravid, så man kan väl säga att det syns nu då :) Han frågade också om vi hade tänkt att skaffa ett fotbollslag, ptja, vi har ju några kvar till ett fullt lag, men vi kanske kan utnyttja syskonbarnen i laget? ;)

Lite mycket just nu..

Lite väl mycket runt omkring just nu..
Mattias kanske mister jobbet, vilket verkar troligt med tanke på EIB.
Och jag tänkte göra praktiken nu när min sjukskrivning går ut,
och vår hund, älskade sötaste lilla hunden, ligger ute till försäljning just nu efter många svåra beslut..

Mattias sökte jobb konstant i 6 månader sist gång han blev varslad från SAAB utan lycka, jag är gravid så att söka heltidsjobb känns meningslöst (även om jag gör det.)

Praktiken vill jag så himla gärna göra, men jag hade behövt jobba för att få pengar som man kan spara undan i fall det skulle bli så att M. blir av med jobbet..
Frågan är hur mycket jag klarar av att jobba också, med tanke på graviditeten och de krämpor jag har..

Allt är så otroligt jobbigt just nu, o det känns ibland som att man bara vill ligga under täcket och gömma sig för verkligheten.
Allt är bara blä, allt är orättvist.. Medvind någon gång vore skönt, bara för omväxlings skull.

Inte bästa starten på morgonen.. Gick upp vid 06.15 och fick gå o lägga mig en timme därefter ungefär.
Ont i huvudet, trötthet som inte var av denna värld och ont i nacken.. Fick ta med mig värmekudden upp och lägga mig direkt.
Fick sova en stund, o då vart det bättre med nacken o huvudet i alla fall. Än är jag skittrött och har lite synbortfall på höger öga.

Men det är bara att köra på, sitter jag stilla som nu så lägger min kropp av att fungera känns det som. Håller på att laga mat just nu, lasange, det tar ju sin lilla stund. :-)
Håller även på att göra en silviakaka, ska få besök i eftermiddag o då får det bli fika.

Får nog lägga mig en stund till sen efter maten, förstår mig verkligen inte på denna enorma trötthet, aldrig känt såhär förut..

Vårmarknad.

Idag vart det vårmarknad i Grästorp, inte för det var mycket till marknad, men ändå fick det heta så med sitt enda stånd som bestod av godis.
Stod under parasollet med socialdemokraterna nästan hela förmiddagen, trots öronplågan. Sen blev det ponnyridning för Julia och lite hoppande i borgen.
Dom hade en stor luft rutschkana som dom inte hade förankrat i backen, så den flög rakt över den andra hoppborgen som inte heller var förankrad, tack gode gud att det inte vart några barn i den som flög upp i luften, dock så hamnade den över massa barn. Förjäkligt att sånt händer, men tur som sagt att ingen skadades.

Vår lokaltidning var på plats och tog kort på olyckan, så jag hoppas Grästorps kommun tänker om angående säkerheten.

Sen när vi kom hem vid tvåtiden så grejade Mattias i uterummet medan jag grejade med maten. Efter maten var jag totalt slut så jag var tvungen att lägga mig, somnade till o med på min sons axel när vi satt i soffan o myste.
Vaknade av att jag dreglade, ingen trevlig upplevelse :P
Sen somnade jag åter om igen när barn och man gick ut igen. Har nog aldrig varit så yrvaken någon gång som när dom kom in o väckte mig vid 18.40. Hehe

Idag har jag haft en del problem med yrsel och trötthet, men jag får glädja mig med att jag haft två dagar som nästan varit symtomfria. :-)

Nu blir det mys resterande av kvällen!

En bra dag.

Idag har jag en bra dag, för idag snurrar inte hela världen hela tiden. :-) Har haft mycket ont i huvudet istället och yrseln har ändrat karaktär till något mer överkomligt.
Huvudvärken botades med alvedon, järntabletter och frisk luft!
Skönt med bra dagar också mitt i eländet :)

Barnen är supersöta idag, och jag har kört runt dom i en skrinda, sen fikade dom på lekplatsen.
Älskling o jag har rensat dammen och plockat undan massa löv, och i eftermiddag vankas det blomsterköp som ska planteras på vår framsida.

Ska köpa rosenspirea, marktäckare, näva och marksten. Ska försöka få tag i lite vit dekorsten också. Är så trött på vår hemska och mossiga gräsmatta.

Vill köpa en planteringslåda och plantera grönsaker i också, men vi får se hur det blir med det. Ska köpa en hink med potatis i alla fall har jag bestämt!
Nu väntar vi bara på att Jacob ska vakna, sen bär det iväg till Roséns blommor i Vara.

Andra dagen hemma.

Jag känner mig totalt död och vill bara sova hela tiden, vet inte om det blivit värre sen jag åkte hem, men det tar säkert en viss tid att bli ganska normal efter att ha sovit på sjukhus.
Sen har jag dåligt järnvärde också, så det bidrar säkert en hel del också..

Ska ta tag i saken och åka till apoteket o köpa Niferex så att jag kan bygga upp järnvärdet o bli lite piggare..

Ringde till skolan o gav besked om att jag antagligen inte kommer tillbaka, o jag skulle komma in om ett par veckor o prata betyg o så.
Väntar också på blanketter från FK så dom kan börja reda ut om jag kan få sjukpenning eller inte, om jag inte får det blir det en tuff sommar..
Hoppas det slipper bli bråk, jag behöver bara vara sjukskriven o få sjukpenning i 4-5 månader, sen kan jag ta ut mammapenning..

Sen hoppas jag såklart också på att bli bra/bättre, så jag orkar nåt annat än att bara sova. Fick ju avbokat London-resan som jag hade bokat till mig o Mattias i hans 30-årspresent.. Väldigt tråkigt, men eftersom allt är så ovisst så kändes det bäst.
Jag menar, jag vet inte ens om jag kommer kunna gå då, eller om jag får sjukpenning..
Får helt enkelt ta en dag i taget.

En sjuksköterska på OBSen skojade med mig o sa att jag borde skaffa mig en rollator :P