Nerru, den firren gick inte!

Jag är less på att vara den som alltid ses som den som ska släppa allt och hjälpa andra när dom behöver mig. Jag är less att ge 110% och bara få smulor tillbaka.

Man vinner inte på att vara snäll, för när väl dagen kommer när man behöver det där själv, som man gett andra, så får man bara en käftsmäll från verkligheten och ett hånskratt "hah! Det trodde du allt va?"

Omtanke och empati i all ära, men man klarar inte att resa 100 personer när man står själv underst som svag.

Karma? Vad är det, finns det?

Jag är urle att sätta andra främst. Men det är den jag är, och det är svårt att släppa. Speciellt när man själv vet hur svårt det är när verkligheten visar sitt kalla jag.

Jag pekar inte på någon speciell, men jag har bara fått nog av energitjuvar!