Helvetet på jorden

Helvetet på jorden just nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, helst hade jag blivit nedsövd tills det är dags.
Jag har fått citodon utskrivet av läkaren när jag var där o fick min sjukskrivning för foglossningen, men har inte vågat ta en tablett än. Det ska inte vara någon fara för barnet så länge man inte tar det varje dag, men att höra att barnet kan få abstinens av citodon känns inget vidare kul..

Jag försöker pina på, mental träning sägs det.. En förlossning är ingenting i jämförelse med denna eviga smärta och den hopplöshet som råder inom mig just nu.

Jag har så fruktansvärt ont, o min läkare sa att jag även var nervpåverkad eftersom jag har så ont i benen också.

Igår pinade jag mig igenom en promenad med barnen, för jag är så trött på dessa fyra väggar som håller mig fånge. Jag visste att jag skulle få ont, så jag får väl skylla mig själv att jag frestade på. FK säger att dom bara ger sjukpenning till de med foglossning i fall dom sitter i rullstol, hade någon erbjudit mig en rullstol så hade jag inte tagit emot den då jag inte ens kan sitta ned.
Fast det hade ju varit skönt att få komma ut lite, o sitta ned är bättre än att stå upp eller ligga ned.

Vart tar man vägen, när man inte kan sitta, stå eller ligga ned? Jag går under snart...

10-13 veckor kvar.

Idag var jag hos min barnmorska ang. min svåra foglossning, mina svåra nätter och att jag knappt kan röra på mig.

Hon pratade om att man kunde bli igångsatt när man har sådana bekymmer som jag har, inte än såklart, men närmare förlossningen.

Läst flera som blivit det, men en hel del har också fått strida för det.. Vid vecka 37-38 är barnet helt fullgånget, men dom menar på att igångsättning kan stressa barnet och de flesta vill se en naturlig förlossning.

Självfallet vill jag föda utan att bli igångsatt, men om det blir så illa som det var hela förra veckan så kommer jag inte klara av längre än nödvändigt.
Som det är nu, så har jag ju min man hemma som kan ta hand om barnen, men sen när han börjar jobba så kan det bli extremt jobbigt.
Jag kan ju inte bära, eller ens stå i längre perioder. Att gå ut med hunden är det inte ens på tal om..

Jag blev igångsatt mer eller mindre med Jacob eftersom mina värkar hade trappats ned när jag kom in till förlossningen. Dom tog hål på hinnan och satte sedan värkstimulerade dropp för att hjälp till på traven.

Vi får väl helt vänta o se hur det blir, ska till barnmorskan igen på måndag, och då får jag fråga henne hur svårt det kan bli med igångsättning istället för att gå fullt ut + en hel vecka till som jag gått de andra gångerna.

01.30 - jag ger upp.

Ingen idé att försöka, ingen idé att ens tänka tanken att kunna sova.
Jag la mig vid nio, vaknade vid 22.30 första gången av att jag hade jätteont, sen rullade det på med halvtimmesintervaller. Sista gången nu 01.30, så drömde jag till o med att jag hade fruktansvärt ont och jag kunde känna den ilande smärtan i höften och benen.
Jag drömde att jag var hemma hos min svägerska, och att jag satt i en rullstol och hade så ont att jag nästan började gråta.
Vilket jag snart gör, jag bryter snart ihop.. Denna förbannade jävla smärtan, och dessa få timmar som jag får sova. Kan detta vara hållbart i så många veckor till?

Om dagarna går det ganska så bra, men jag märker ju att jag inte kan gå så långt som jag gjorde förr, och jag kan inte lyfta tunga saker.

Skulle behöva en säng här nere i tv-rummet, så jag slipper gå upp för trapporna, och speciellt, slippa störa min man när jag vrider på mig varje halvtimme..

Det är faktiskt inget kul att vara gravid när man inte kan glädjas åt stunderna.. Jag vill bara lägga mig i dvala i 12 veckor för att sedan vakna upp med energi till att föda..

En vecka utan sömn.

Nu har det gått en vecka, och jag kan nästan räkna alla timmar jag sovit på mina fingrar sammanlagt.
Jag har sånt extrem smärta när jag ligger ner, så vissa stunder när jag har behövt sova på dagen så har jag suttit upp o sovit en timme eller så - och det kan jag säga, det känns i ryggen och nacken!

Idag kom beviset att jag egentligen inte borde ta steget utanför dörren, jag kunde inte koncentrera eller uppmärksamma mig på nåt.
Allt som sägs till mig, går rakt igenom och mitt minne har blivit, om möjligt, ännu sämre.

Det börjar bli aktuellt med det där samtalet, det där om sjukskrivning.. Hade ju nästan såhär illa i Maj tror jag det var, med foglossning, men det gav med sig efter ett par dagar. Denna gången lär den inte ge med sig, blir bara tyngre och magen omöjliggör ordet smidighet.
Det var ju bara väntat iofs, detta med foglossningen.. Med de två andra barnen så har jag mer eller mindre kunnat gå efter v.25, och nu är jag i v.27..

Jag känner mig skittråkig som person, jag är gnällig och jag är trött. Tycker synd om mina barn att jag inte orkar vara så aktiv i vardagen som jag hade velat, eller ens har tålamodet som kan krävas i vissa situationer.
Min man är ju den bästa, och försöker peppa mig och intala mig om att det är ju faktiskt bara under en begränsad tid.

Men även om det bara är det, så känner jag mig som en urusel mamma..
Det är bara bita ihop, 13 veckor kvar.. Säkerligen ett par veckor extra, för det är klart att man även denna gång ska gå över tiden.

Klagoinlägg.

Just nu önskar jag att det var dags imorgon att föda, så man vet att smärtan har en ände.
I två nätter nu har jag knappt kunna sova pga. foglossningen.. Den sprider sig från höften ner i fötterna, och det är ju inte musklerna som gör ont - utan det är i skelettet.

Det gör så fruktansvärt ont när smärtan ilar igenom. När inga värktabletter hjälper, så är man hjälplös.
Man kan inte lägga sig, man kan inte sätta sig, man kan inte ens gå.. Vart tar man vägen någonstans?

Jag vill ju göra grejer nu när jag äntligen är ledig, men det kan man ju glömma.. Nästa vecka kör det igång med jobb igen, ja, i fall smärtan inte försvinner då. Då får jag väl be om sjukskrivning i ett par veckor o hoppas att det går att jobba efter 14 dagar igen, så jag slipper krångla med FK. Dom är ju inte så schyssta emot gravida precis..

Jaja, 13 veckor kvar. Sen SKA bebisen ut, vill inte gå över något alls denna gången. Bebisen får gärna komma redan om 9-10 veckor om den vill, hade inte varit så jättefel :P

Ledighet.

Jag vred och vände mig i natt, precis som alla andra nätter, men denna natten var speciell. Jag intalade mig själv att klockan kunde stå på precis vad den ville, för den rörde i mig alls. Hade ingen tid att passa, behövde inte gå upp klockan sex för att gå o jobba..
Även om Jacob har ovanan att vakna klockan sex, så är han ändå mycket mildare än väckarklockan.

Nu får vi se vad dagen har att bjuda på, huvudsaken är att jag slipper bege mig iväg till jobbet o kanske kan slappna av en del nu denna veckan. :-) När jag återkommer till jobbet, så jobbar jag bara 4 veckor till - sen går jag hem på ledighet tills bebisen behagar att komma ut.

Hoppas tiden dit går fort, för jag börjar på otålig, hehe..

I veckan så går jag in i v.27. Tre veckor kvar till 30-sträcket, woho!

Nedräkningen.

Nu går jag snart på andra passet på jobbet för dagen, och sen är det bara imorgon kvar - sen är jag ledig en hel vecka! Även om jag önskar att ledigheten vore längre, så har man inte direkt råd till det när man är timvikarie. :-)
När jag kommer tillbaka till jobbet den 25e Juli, så börjar nedräkningen inför långledigheten!
Sista Augusti gör jag inte en arbetsdag till (säger jag nu), utan då går jag på min föräldraledighet. Underbart skönt att man kan ta ut FP 60 dagar innan BF, så man kan få hinna vila upp sig och förbereda här hemma.

I veckan ska det SÅKLART bli skitväder bara för att jag är ledig, och vi som hade planerat en resa till Skara Sommarland.. Jag hoppas att det i alla fall kan hålla upp en dag i nästa vecka, så man kan få åka iväg.

Annars så, jag är i vecka 26, och snart passerar jag den ljuvliga gränsen v.30. :-) Jag är megatrött hela tiden, trött på jobbet för tillfället, lite halvgnällig och har foglossning när jag ligger ned. Annars är det toppen. :-)

Tiden går ändå ganska fort, så snart är man väl där, den dagen man ska åka in. Förstår inte varför det inte känns verkligare med graviditeten denna gången, är ju ändå tredje gången.. Men antar att det är bra att man inte tar någonting för givet, för ingen graviditet eller förlossning är densamma. Ska bli spännande, och otroligt skönt när bebisen väl kommer ut.. Längtar verkligen tokmycket!

2 Augusti blir det sjukhuset.

2 Augusti fick vi tid till specialistläkaren angående diagnosen på Jacob (periodisk feber).
Sjuksköterskan som jag pratade med som gav mig tiden, var irriterad efter att ha läst Jacobs journal sen 1 år tillbaka att ingen hade reagerat, och att penicillin hade skrivits ut så många gånger.
Vi har ju varit inne med Jacob minst en gång varje månad det senaste året, o ett antal gånger har vi fått penicillin utskrivet, och många gånger också blivit hemskickade eftersom dom inte hittade någonting.. Man tycker att någon borde reagerat, och besparat honom många penicillinkurer och många sjukhusbesök.. Att man själv ska behöva "leka" läkare för att få fram en diagnos..
Frågan är om man ska orka gå vidare med det, är det någon idé att skälla på de som kunde besparat honom så mycket lidande?

Vi får se vad som sägs det 2 Augusti, vad specialistläkaren säger och vad som kommer göras..

Att leva som vanligt.

I samband med att man fick Jacobs diagnos om PFAPA - periodisk feber, så blev man väldigt lättad och trodde man skulle ta lätt på hans sjukdomsperioder, men det är nästan lika jobbigt som vanligt.
Han är ju fortfarande sjuk, och han har hög feber och är trött. Den här gången klagar han dock inte mycket över smärtan från körtlarna som svullnar upp, vilket måste var skönt för honom att slippa då han brukar ha väldigt ont.

Hoppas det går över på tre dagar, för det är då han återhämtar sig bäst emellan perioderna. Dröjer det upp till en vecka med febern, så betyder det att han är dålig även under de "bra perioderna".
Så långt har man kommit in i sjukdomen så man vet hur det fungerar för honom.

Nästa vecka kommer vi förhoppningsvis få träffa specialistläkaren, så vi får mer info vart och hur vi går vidare. Behandlingar, medicinering, operation?

Man har en del frågor som man vill ha besvarade.. T.ex. Ska man ge Ipren om han bara har febern, hur tar det på kroppen om han får det så ofta?
Kan man leva som vanligt, även om febern finns?
Dagis, kan han gå dit trots febern om han är pigg?


Det är bara att vänta tills nästa vecka, tills dess får man ta itu med verkligheten o gosa med sonen så han mår bra.

Tiden tickar på.

Ja, tiden tickar verkligen på.. På torsdag är jag i v.26. Om fyra veckor går man förbi en enorm milstolpe, nämligen v.30.
Känns lite overkligt att det bara är ca 3 månader kvar tills bebisen kommer.. Tiden har runnit iväg och man fattar inte ens denna gång vad som är på gång.

Min kompis ska få barn här i veckorna bara, BF är den 10e Augusti men jag tippar på att hon får minst en vecka tidigare.

Hur mår jag då nu, såhär långt?

Bebisen tar sin plats, trycker emot lungorna och jag känner mig som en knubbsäl när jag ska vända mig i sängen. Speciellt då jag har massa kuddar överallt för att ens kunna ligga ned.
Jag är enormt trött, och energin den få gå åt till att jobba.
Sen får jag ligga hemma o känna ångest över att jag inte orkar någonting annat än just att jobba..

Denna och nästa vecka är extrema, för då jobbar jag dubbelt så många pass som man borde.
Jag går på mitt 10e nu ikväll.. Jag hatar delade turer.
Jag har inte ledigt fören på torsdag, åh vad jag längtar!

Har bestämt mig för att gå på föräldraledighet redan den 1a September, så om det blir havandeskapspenning för krämpor så som foglossning eller om det blir vanlig föräldrapenning det får vi se.
Fick mitt beslut från FK om föräldrapenningen, och det är skönt att inte hamna på lägstanivå, utan faktiskt få ett par tusen mer per månad än sist.

I dagsläget är det bara att bita ihop och hoppas att de här veckorna som är kvar tills dess går fort och smärtfritt. Jag är sååååååååå trött.

Provsvaren har kommit!

Blev uppringd av barnmottagningen på NÄL, och provsvaren hade kommit. Fick meddelandet att vår sons värden som togs när vi var där senast var rejält förhöjda. Detta innebär att att han har periodisk feber.

Dock verkar få ha kunskap om sjukdomen, så hon skulle försöka få tag i en specialistläkare som håller på inom forskning.
Om hon inte fick tag i honom, så skulle vi kontakta den läkare vi träffade på barnakuten som ville ta proverna.

Sen vart vi går från detta, det vet jag inte. Det får vi se.. Men det känns himla skönt att ha ett namn på det han har var tredje vecka, och nu veta hur man ska tackla det.
Tråkigt är det att han ska gå o vara sjuk hela tiden, men man vet också att antingen växer det bort (förhoppningsvis till skolåldern), eller så får dom vidta åtgärder som att operera bort halsmandlarna eller något annat?

Nu är Mattias hemma på semester, och ska inte tillbaka fören vecka 32, så han hinner antagligen med två skov så vi slipper vabba.

Vet ni hur skönt det är att få ett sånt här svar, även om det är väldigt tråkigt? Att vet att det inte är något farligt får en att kunna andas ut..

Fel att hoppas på nåt bra.

Den som trodde att turen kunde vända till familjens Larssons håll, trodde verkligen jättefel.. Glädjen tas bort lika fort som den kommer, att våga hoppas det är knappt..

Livet är verkligen orättvist, helt o hållet åt skogen.