Igår kändes dagen ganska bra, ja, efter den värsta smärtan hade försvunnit. Jag fick tillbringa tid till barnen, och dom var nöjda.
Fram emot 18.00 draget började jag få riktigt onda sammandragningar, men självfallet avtog fram emot 21.00..... Riktigt surt att det inte kunde köra igång.
Sov ganska hyfsat i natt, var bara uppe på toa en gång och sen så vaknade jag bara mellan de tillfällen då jag skulle försöka vända på mig. Sonen vakande sedan 05.30.
Har inte gjort så mycket än idag, Julia har varit på simskolan som Mattias får ta henne till eftersom jag inte kan, Jacob o jag låg i vår säng och tittade på Bamse. Jag sov visserligen till o ifrån hela tiden, medan han låg bredvid mig och tittade.
Efter att M. och J. kom hem, så har Jacob haft megautbrott efter att ha varit så gosig, det svänger verkligen i trotsåldern.. Blev lite bättre när vi satte oss och åt glass..
Nu är jag trött, jag hade så gärna velat gå ut i det jag älskar mest - höstvädret! Och där blir jag deppig, för jag vet att jag inte kan... Jag kan inte gå ut, jag kan inte gå en promenad - jag är fastfängslad inomhus.. M. frågade snällt om jag inte ville att han skulle ta ut barnen till lekplatsen så jag fick vara lite ifred, men det är ju långt ifrån det jag vill.. Jag vill kunna följa med ut, jag behöver omväxling. Ja, då menar jag omväxlingen från hemmet och sjukhuset..
Är jag hemsk som tänker så? Att jag inte bara vill vara inomhus och är nöjd med tillvaron, utan faktiskt vill ha lite omväxling, kunna andas mellan varven av skrik och smärta?
Jag hade velat kunnat åka till stan, titta på bebiskläder, ta en fika med hela familjen, mysa och strosa.. Eller bara gått till skogen och bara varit. När de enkla önskningarna inte ens går att uppfylla så blir jag deprimerad...
Vet att det finns en ände på detta, men det hjälps inte när man är så begränsad som man är. Vistas i samma miljö 24 om dygnet, dag ut och dag in är inte kul..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar