31 Augusti

Idag har nog varit den mest smärtsamma dag jag upplevt på länge, och jag är så tacksam för min underbara man som verkligen ställer upp och som mer eller mindre är en superpappa/superman i mina ögon. :-)

Vaknade vid fem idag med massa smärta, men somnade om en stund ändå. Vaknade sedan upp vid sex med ännu värre smärta, och att ta sig ned för trappan vad en möda, men att sedan sitta upp var en utmaning. Kunde inte lägga någon som helst tyngd på min underkropp, så jag fick sitta och stötta upp med armarna för att inte gråta av smärtan.

Duktiga mannen fixade frukost och allt annat omkring. Fixade badkaret rent från leksaker så jag kunde sätta mig däri för att se om värmen kunde göra skillnad. Dock är det ingenting jag tänker prova igen, för jag kände mig lika smidig som en elefant.

Efter det så blev jag liggande i sängen fram till nu ungefär.. Legat och glott på The Big Bang i ett par, tre timmar. Lysande serie det där!

Pratade med förlossningen idag också, och hon skrev upp allting om min smärta, och bad mig kontakta min BM så jag kunde få tala med en läkare om ev. igångsättning om nån vecka. Får se om jag kan få det beviljat..

Kommer jag få gå tiden ut och kanske ett par veckor till lär jag gå upp 10 kg till, för just nu är jag i en tröstätartid. Idag har jag fått i mig ett wienerbröd och en halv, stor chokladkaka och en pizza väntar runt hörnet. Imorgon lär bli likadant, då M. och barnen var iväg till barnens farfar och fick med sig massa gofika hem. ^^,

September.

På torsdag är det september, sista månaden innan min! Jag tackar gudarna för det, och hösten har ALDRIG varit mer välkommen än nu.

Känns dock som jag klagar dagarna i ända, så jag glömmer av vad jag faktiskt får av eländet. Och när jag tänker så, att vi snart får en bebis, att livet kommer förändras ännu en gång så får jag lite smått panikkänsla samtidigt som längtan tar överstyr.

I natt kunde jag sova hyfsat, till skillnad från igår när jag gav upp vid 04.00 ungefär och steg upp för dagen. Gårdagen bestod mest av stillaittande, och de gånger jag rörde mig så fick jag använda mig av kryckor.

Idag så är jag inte heller så rörlig, och jag lär behöva använda kryckorna när jag går längre än till toaletten så vill säga. Sitta ned är pest och pina, men inte kan jag stå och luta mig på kryckorna hela dagen. Citodonen hjälper inte alls, så dom bryr jag mig inte om..

7½ kvar, plus övertiden jag lär gå, känns faktiskt ändå som en evighet även om det är inom en snar framtid. Är man fast i sin smärta, så tickar inte klockan lika fort som den brukar göra..

Ingen solskenshistoria precis..

Jobbig graviditet, hormonmonster, sjukdomar och Saab.. Ingen solskenshistoria precis.
Ingen lön är på väg till M., väldigt överraskande eller hur?
Efter en månad med småkronor, så ska det bli en månad där man lever på lånade pengar från banken - tills lönen kommer, när och om den kommer..

Det var två månader sedan som lönen uteblev sist, så man fick ju ingen större chans att spara ihop en buffert direkt som kunde täcka någon del av lönebortfallet.
Sen är det fantastiskt roligt att jag blev sjukskriven i slutet av Juli, och bara fick 1500 från fk för augusti..

Stabilitet, vad är det? Tur - existerar det för oss?

Ork, ja.. Det måste man skaffa sig, för jag har fortfarande en kurs jag måste klara av på en månads tid. Suck..,,

Som en skugga i vardagen.

Jag känner mig som en skugga i vardagen när jag är totalt passiv och inte ens har förmågan att stå på mina egna ben.
Idag är en sådan dag, och så går det när man ignorerar signalerna ifrån sin kropp och vill leva ut de dagar man är rörlig.

Har suttit med tens på morgonen och tagit ett par alvedon, o inget hjälpte. Hade tänkt att åka o bada idag, nu innan Jacob blir sjuk igen, men det blev ju en total flopp.

Hade behövt sätta mig i badkaret för att få värme om ryggen och benen, men jag kan inte ens lyfta benen över kanten, haha.

Tur att barnen är såpass stora, så att dom roar varandra, och jag är otroligt glad att ha min man hemma som kan sköta sysslorna om dagarna. Dock är det inte alltid jag låter honom göra allt, för jag vill inte känna mig totalt handikappad och inte heller lämpa över allt på honom. Vilket jag oftast får känna av senare.

På måndag ska han dock till jobbet en sväng, sen får vi väl se om det blir en fortsättning där. Saab verkar nått tunnelns slut.


Har insamlingen imorgon också på torget, men jag kommer nog inte ens kunna leda den. :-( Uselt.. Men vad ska man göra, när man varken kan sitta eller stå?
Well.. 69 dagar kvar, sen får jag det lilla liv som bakats i 9 månader!

Full vecka!

Från nerbruten som jag var tidigare, så kom idén som solsken från en igensatt himmel.
Tankens kraft är det som begränsar en att besegra världens alla hinder.
Man kan mer än vad man tror, man måste bara låta sig själv tänka utanför ramarna. Jag fick idén från Hallsberg, eller ja, idén har jag väl haft tidigare, fick snarare motivationen, den rätta knuffen.

Mellan den 15-21 Augusti så kommer jag hålla i en insamling till förmån för Läkare utan Gränser, o alla småslantar ska gå till Afrikas Horn.
Kommunen har hakat på, och ett par företagare har hakat på och ska skänka pengar!

Målet är 1 kr/invånare, såklart hoppas jag på mer. Men jag kommer vara oerhört stolt över alla människor som visar sin goda sida och ger den här kronan, för många kronor små blir till en summa av betydelse för många, många människor!

Detta är en stark hjärtefråga för mig, och varje gång jag ser en bild på ett undernärt barn gör så att tarmarna vrider sig runt i hela magen.

Jag ser fram emot denna veckan så enormt, o jag ser fram emot nästa månad ännu mer då pengarna ska sättas in på Läkare Utan Gränsers konto. :-)

Jag är nära att bli nerbruten just nu, på väg in i en depression.. Mina känslor just nu är att jag är jävligt trött på att vara gravid, jag hatar att vara gravid och det är till o med nästan så jag ångrar alltihop. För att få mig att känna någonting sådant, så har det gått väldigt långt..

Även trots att jag hade det ganska jobbigt de två andra graviditeterna, så har jag alltid sett fram emot en ny period där jag ska gå gravid. För en graviditet är någonting som man ska glädjas åt, kunna vänta på och kunna känna lycka för.

Jag känner absolut ingen lycka, jag kan inte vänta och glädjas kan jag verklige inte..
Jag har så ont, jag är så trött och jag är totalt utmattad och nerbruten.

Tröttnat på att säga till barnen "Nej, mamma kan inte." "Mamma orkar inte" "Ni får fråga pappa".
Vara delaktig i vardagen kan jag inte direkt..

Jag vill sova en natt, utan att vakna skrikande inombords av smärta.. Hur länge orkar man, innan man blir ett kolli som bara finns?