September.

På torsdag är det september, sista månaden innan min! Jag tackar gudarna för det, och hösten har ALDRIG varit mer välkommen än nu.

Känns dock som jag klagar dagarna i ända, så jag glömmer av vad jag faktiskt får av eländet. Och när jag tänker så, att vi snart får en bebis, att livet kommer förändras ännu en gång så får jag lite smått panikkänsla samtidigt som längtan tar överstyr.

I natt kunde jag sova hyfsat, till skillnad från igår när jag gav upp vid 04.00 ungefär och steg upp för dagen. Gårdagen bestod mest av stillaittande, och de gånger jag rörde mig så fick jag använda mig av kryckor.

Idag så är jag inte heller så rörlig, och jag lär behöva använda kryckorna när jag går längre än till toaletten så vill säga. Sitta ned är pest och pina, men inte kan jag stå och luta mig på kryckorna hela dagen. Citodonen hjälper inte alls, så dom bryr jag mig inte om..

7½ kvar, plus övertiden jag lär gå, känns faktiskt ändå som en evighet även om det är inom en snar framtid. Är man fast i sin smärta, så tickar inte klockan lika fort som den brukar göra..