söndag 8 april 2012

Nerru, den firren gick inte!

Jag är less på att vara den som alltid ses som den som ska släppa allt och hjälpa andra när dom behöver mig. Jag är less att ge 110% och bara få smulor tillbaka.

Man vinner inte på att vara snäll, för när väl dagen kommer när man behöver det där själv, som man gett andra, så får man bara en käftsmäll från verkligheten och ett hånskratt "hah! Det trodde du allt va?"

Omtanke och empati i all ära, men man klarar inte att resa 100 personer när man står själv underst som svag.
Karma? Vad är det, finns det?

Jag är urle att sätta andra främst. Men det är den jag är, och det är svårt att släppa. Speciellt när man själv vet hur svårt det är när verkligheten visar sitt kalla jag.


Jag pekar inte på någon speciell, men jag har bara fått nog av energitjuvar!


måndag 5 mars 2012

Tillfällig svacka.

Det börjar kännas otroligt segt och låndraget nu.. Tiden börjar ticka på allt mer, och varken jag eller M. har något fast jobb att återgå till när lönegarantin för hans del löper ut.

Jag har varit på två arbetsintervjuer, men ingen verkade nappa. Det kändes så bra och positivt, när de öste beröm över mig. Men tji fick jag som tog ut segern i förskott.

Sökt jobb i 6 år, och det verkar bli lika många år till av jobbsökande innan jag kanske når hamn.

Jag känner mig stressad som timvikarie, för man vet aldrig när man är ledig eller om man kommer bli väckt av telefonen halv sju på morgonen.

Har börjat sova dåligt på natten, och kommer inte riktigt till ro. Att vara stressad som arbetslös är ett faktum, och att gå in i väggen innan man börjat jobba känns ofrånkomligt.

Någon dag kanske det är ens tur att få det där jobbet, skaffa det där huset och få rutin på vardagen. Att få känna att det är helg, eller att bara känna känslan av ledighet vore skönt!

Välkommen vår!

Sol, varma sol
Vårens vindar smeker värme på kinden

Kinden blir ej biten längre av vinterns
kyla.

Ögons persienner dras upp med ljuset
nu på Vårdagens morgon

Trötta ögon kan gnuggas ur,
och höstens mörker är ett minne blott

Välkommen vårsol,
välkommen fågelkvitter.

En kär vän har kommit åter.

tisdag 14 februari 2012

Att bli gammal.

När man jobbar inom äldrevården får man oftast ett annat perspektiv på vardagen och på livet. Alla kanske inte tar åt sig det man får lära sig, men många gör nog det.

När man jobbar inom äldrevården, träffar man på människor med olika livsöden och man får ofta höra historier från deras liv. Allt är värt att ta in, för man hör vilka prioriteringar som funnits och vad som är viktigt för dom att berätta.

Sällan är det historier om ting, för ting är värdelöst i deras ögon. Erfarenhet och känslor är det som speglar, och önskningar om att saker borde varit lite annorlunda. Alla önskar god hälsa (vilket vi alla borde prioritera), även de som säger att dom inte borde klaga så länge som huvudet hänger med.

Livskvalité är någonting som ändras drastiskt med livet. Som ung är prylar, utseende och bästa jobbet det som hägrar. På äldre dagar kan det till viss del fortfarande vara utseende, men oftast vilka nära man har och vilken hälsa man besitter.
Många hamnar utanför, många anhöriga dör bort under livets gång, och en dag sitter domw ensamma där - helt i vårdens händer.

Satsar man inte på ett bra äldrevård, så kommer det antagligen drabba en själv på äldre dagar. Man kan aldrig veta sitt livsöde, så man borde fokusera lite mer på det man har kärt och inte lyssna så mycket på vad andra tycker.

Vem är jag? Vad gillar JAG? Vad är viktigt för MIG?
Man ska tänka som en tre-åring, för man är själv i centrum av sitt liv. Man är viktig, och man borde förstå hur viktigt det är att ha bra vänner och hur viktigt det är att hålla familjen nära.

Jag vill inte leva på ålders höst, och ångra de val jag gjort i livet. Jag vill vara gammal och lycklig, för den dagen benen inte bär, så ska jag tänka tillbaka på alla de jag älskar och älskat. De som har influerat mitt liv..
Jag tänker nog knappast tillbaka och säger "Åh, vad lycklig jag är för att jag köpte en projektor".
Och ska jag bli gammal, vill jag ha en bra äldrevård. Man har levt länge och varit samhällsbärare. Jag vill inte bli intryckt i ett schema hos hemvården, och känna mig i vägen.
Jag vill inte hamna på ett äldreboende och bli dement, där personalen inte har tillräckligt med utbildning för att hantera mig när jag går mellan klarhet och glömska.


Mitt arbete som undersköterska är viktigare än vad många ser det som. Det är mer än att bara torka skit och lyssna på upprepade meningar. Mitt arbete som undersköterska är att finnas där, influera och göra vardagen så bra som det kan bli.
Ingen vill sitta ensam och bortglömd, och om jag kan göra någonting för att öka individens livskvalité så gör jag det.

Dina val i livet kommer ge en effekt på hur du kommer känna som gammal, tänk på det.. Ta vara på livet, ta vara på varje minut av det. Gläds åt de bra saker, ta i tu med det du tycker är jobbigt direkt så det slipper vara en bromskloss i livet.

Livet handlar om kärlek, känslor och om närhet.. Inte ting.

onsdag 18 januari 2012

Nytt år var det ja.

Tiden går verkligen fort, och jag får ångest varje gång någon påminner mig om det..
Vi har levt i en disträ vardag som har blandats med hopp och förtvivlan. Nej, 2011 var inget roligt år.

Det positiva med 2011 var att vi fick Wilma, och att Jacob fick sin kortisonbehandling i början av september som har gjort att han varit frisk sen dess!

Sen alla graviditetskrämpor, sjukhusvistelser och arbetslösheten för Mattias blev en stor del som gav sorg förra året.

Löner som inte blev utbetalda i tid, media varje dag, oron över framtiden, oron över att någonsin få ett jobb.. Det radades upp.
Tror det var all ångest över pengar som gjorde att jag redan började jobba i november, även om jag inte orkade. Jag behövde komma iväg, tänka på nåt annat. Men varje gång någon nämnde att jag hade en bebis hemma, ett litet liv vars barndom inte kommer igen, så blev jag gråtmild..

Tror all ångest gjorde så att amningen aldrig kom igång, men visst, flaskan går lika bra såklart..

Egentligen är jag nog rätt trött, men det är ju bara att kämpa på. Vi båda är arbetslösa, verkligheten är inte snäll emot en bara för att man vill det.

Var på en arbetsintervju idag, där kommer jag antagligen få fast jobb med skitlön då jag blir lärling. Självfallet väldigt kul med fast jobb, men det är alldeles för låg lön att vara lärling.
Frågan är om man kommer klara av det ekonomiskt när M. går över till FP. Detta skitboendet kostar ju ca 10.000 kr varje månad. Kan ju säga att jag hellre hade lagt dom pengarna på att bo i ett större hus än det pluttiga vi har nu.

Vi hade nästan halverat kostnaden på ett hus vi köpt för miljonen jämfört med denna bostadsrätt vi bor i nu med svindyr avgift, tyvärr kan ju inte banken se på detta sätt.


Aja, över till annat..

Wilma växer så det knakar, hon är 3 månader idag. Hon sitter hyggligt med stöd och pratar jättemycket. Hon är en riktigt nöjd liten tjej som verkar se livet från den ljusa sida. Hon gillar att prata, kolla och försöka ta skallran och läsa prasselbok. Hon älskar också att mysa och kramas, och somnar i egen säng klockan sju varje kväll. Well, varje kväll är väl att ta i, ibland slocknar hon redan 18.30.

Sover oftast fram på förnatten, vill ha mat och sover ett par-tre timmar till innan hon vill ha mat igen och antingen gå upp eller sova i en timme till. Kan ju meddela att uppstigningen kan bli VÄÄÄÄLDIG tidig, typ runt 04.00 ;-)

Hade gärna haft henne vaken längre på kvällen, men det går verkligen inte. Hon är ett megatrött litet knyte på kvällen. :-) Och dom är ju små så kort tid, så vad gör ett halvår med störda nätter när hon oftast vaknar upp och skiner som en sol och säger god morgon på sitt språk? :-)

Hur som haver, det finns en morgondag och livet rullar vidare. Inte stannar det upp, även om farthinder kommer i vägen. Man blir lite hårt tillknycklad av alla gupp, men snart kommer det nog en jämnare väg som ger lite stadga!

söndag 18 december 2011

Alla ska dö av en orsak - vårdskandalerna.

Det har varit mycket prat om vårdskandaler inom den privata sektorn, och det som jag kom fram till när man pratade om äldrevården är att alla ska dö av en anledning.

Termen "Dog av ålderdom" finns inte längre, för alla ska ha en diagnos VARFÖR dom dog.
Varför dog Karl, 98 år?

Som många verkar ha missat, så finns det mycket som händer när man åldras. Läkningsprocessen blir längre, hjärtsjukdomar, urkalkning, matlusten avtar och att känna törst försvinner till stor del. Det finns mycket mer att tillägga.

Man kunde läsa om Anneli som dog av svält på ett äldreboende, och vi som jobbar med äldre förvånas inte med tanke på att vi vet hur svårt det kan vara att få i mat i någon som verkligen inte vill ha.
Mat SKALL alltid erbjudas, men tvångsmatning fungerar inte rent etiskt.

Det som förvånar mig är den stora artikeln om det, med tanke på det jag skrev. MATLUSTEN avtar med åldern, och man kan inte tvinga i någon mat som inte öppnar munnen. Sen termen, dog av ålderdom, har tagits bort helt och hållet. Varför måste allt utredas, varför kan man inte acceptera att vissa åldringar faktiskt dör av ålderdom och dess biverkningar?

Snart kommer vi antagligen få läsa om Lisa, 92 som dog av en obehandlad urinvägsinfektion. Där kan jag inflika, att väldigt många äldre, speciellt de med liggande kateter får urinvägsinfektioner upprepande gånger, och när man har gett den dära penicillinkuren för femtioelfte gången och urinvägsinfektionen kommer tillbaka - vad ska man då göra?
Kan ju påminna om att man för inte allt för längesen också pratade om att vi övermedicinerade våra åldringar, så då kan man ju fråga sig om det är rätt att ge den där upprepande penicillinbehandlingen som ändå inte hjälper.

Tycker det är lätt att göra skandaler över sådant man inte har någon insyn över..

Som sagt, jag vill ha tillbaka att man kan dö av ålderdom.

söndag 30 oktober 2011

2 veckor.

2 veckor har snart gått sen lilla Wilma kom till världen, två veckor sedan familjen blev fulländad. Allt är fortfarande lite upp o ned, och tiden går för allt för fort. Bromsklossarna försvann efter förlossningen, och det man vill hinna med hinns inte med.

Jag har lovat att njuta av varje sekund av bebisstiden, och än så länge så går det bra, även om nätterna blivit till dag och jag inte hinner med allt som jag skulle vilja göra. Wilma är en liten flicka som gärna ligger på bröstet och sover dagarna i ända förstår ni. :-)
Helt klart mysigt såklart!

Igår hade jag en väldigt bra dag, jag kunde för första gången på nästan 9 månader lyfta min son och krama om honom! Den känslan var helt oförklarlig, och jag blev nästintill tårögd. Vad stor han har blivit på den tiden som jag inte kunnat lyfta honom, leka med honom och så..

Jag var rädd att graviditeten skulle förändra mig negativt, då jag har levt i en dimma sen jag blev gravid. Men jag kan uppskatta vardagen mer, känner mig mer energisk och mer glad. När man varit nästintill helt handikappad i 9 månader, så ser man världen i ett annat perspektiv. Jag är glad för varje meter jag kan gå, och jag är glad för varje minut jag kan leka med mina barn.

Detta är en ny början på livet, en bra sådan. :-)