2 veckor har snart gått sen lilla Wilma kom till världen, två veckor sedan familjen blev fulländad. Allt är fortfarande lite upp o ned, och tiden går för allt för fort. Bromsklossarna försvann efter förlossningen, och det man vill hinna med hinns inte med.
Jag har lovat att njuta av varje sekund av bebisstiden, och än så länge så går det bra, även om nätterna blivit till dag och jag inte hinner med allt som jag skulle vilja göra. Wilma är en liten flicka som gärna ligger på bröstet och sover dagarna i ända förstår ni. :-)
Helt klart mysigt såklart!
Igår hade jag en väldigt bra dag, jag kunde för första gången på nästan 9 månader lyfta min son och krama om honom! Den känslan var helt oförklarlig, och jag blev nästintill tårögd. Vad stor han har blivit på den tiden som jag inte kunnat lyfta honom, leka med honom och så..
Jag var rädd att graviditeten skulle förändra mig negativt, då jag har levt i en dimma sen jag blev gravid. Men jag kan uppskatta vardagen mer, känner mig mer energisk och mer glad. När man varit nästintill helt handikappad i 9 månader, så ser man världen i ett annat perspektiv. Jag är glad för varje meter jag kan gå, och jag är glad för varje minut jag kan leka med mina barn.
Detta är en ny början på livet, en bra sådan. :-)
söndag 30 oktober 2011
lördag 22 oktober 2011
Förlossningsberättelse.
I tisdags ringde jag in till förlossningen för att berätta det min BM hade sagt i måndags, att jag var öppen 2-3 centimeter och att jag var mogen för en igångsättning.
När hon på förlossningen hade diskuterat med en läkare, så ringde hon tillbaka och sa att dom ville ha in mig direkt! Så det var bara att skicka Jacob till dagis, som dessutom hade världens värsta trotsdag, ringa Mattias som var på jobbet, packa det sista och sen hitta barnvakt till senare på dagen, som blev min far.
Väl inne, så blev jag undersökt och dom sa att det var helt okej att sätta igång mig och ta hål på hinnorna. Blev väldigt glad och blev sjukt taggad inför förlossningen. :-)
Dock sa dom det att dom hade väldigt mycket att göra på förlossningen, så vi blev ivägskickade för att äta lunch för att sedan komma tillbaka för igångsättning i fall det var lugnare.
Så vi åkte och käkade och var väldigt nervösa för att bli hemskickade pga. platsbrist.
När vi kom tillbaka, blev vi inskickade på ett rum - vi hade fått ett rum! Nu skulle det bli bebis. :-)
När min BM kom in och skulle känna efter, så sa hon att hon tyckte jag var för omogen. Antar att det var för att hon hade tjocka fingrar - och korta! Så hon skulle gå och prata med en förlossningsläkare om igångsättningen, vilket gjorde så man blev lite nerslagen igen.. Vi hade dock tolkat allt fel, och när förlossningsläkaren väl kom in och undersökte mig, så sa hon att det inte var något problem att sätta igång mig, och samtidigt så tog hon hål på hinnorna. (Detta var runt tredraget).
Fick småvärkar en halvtimme efteråt, men inget som kändes direkt. Sen satte dom droppet, men inget direkt hände. Blev lite le, så då tog jag droppställning och min man med mig ut på promenad i korridoren, och sen körde det igång på allvar runt halv sex på kvällen. Då tog jag lustgasen, och den var min vän tills slutet.
Fick väldigt mycket beröm över hur kontrollerad jag var, eftersom jag hade varit så förlossningsrädd innan. Har ju iofs en bra man som kunde tagga mig, och hans ord flög runt i huvudet precis som lustgasen "För varje värk kommer du ett steg närmare", var det enda jag hörde, det och suset från masken.
Sen vid tjugo över åtta, så kom förlossningsläkaren och skulle lägg EDA. Men precis när hon skulle göra det så sa jag att jag ville krysta. (Hon hade precis undersökt mig, och jag var öppen 5 cm). Och eftersom jag var omföderska så tog dom mig på ordet, och läkaren sa att det var bättre att lägga spinalen för EDA:n skulle inte hinna värka innan det var dax. Så lagt och gjort, så fick jag spinalen.
Sen kom en till krystvärk, och hon undersökte mig igen (ca 20-30 minuter efteråt då hon hade känt att jag var öppen 5 cm), och konstaterade att jag var helt öppen!
Så det var bara slänga upp benen, och efter tre krystvärkar så var Wilma ute. :-)
En helt underbar förlossning, med världens bästa man och världens bästa BM. Jag önskar alla en sån här förlossning, trots att jag fick sys några stygn pga. att hon var så stor.
Wilma föddes den 18 Oktober klockan 21.01 på NÄL i Trollhättan, vägde 4350 och var 51 cm lång, världens bästa lilla Wilma.
Tur att jag fick en igångsättning efter mycket om och men, hade jag väntat till BF eller gått över hade fått en bebis på över 5 kg - inte okej.
När hon på förlossningen hade diskuterat med en läkare, så ringde hon tillbaka och sa att dom ville ha in mig direkt! Så det var bara att skicka Jacob till dagis, som dessutom hade världens värsta trotsdag, ringa Mattias som var på jobbet, packa det sista och sen hitta barnvakt till senare på dagen, som blev min far.
Väl inne, så blev jag undersökt och dom sa att det var helt okej att sätta igång mig och ta hål på hinnorna. Blev väldigt glad och blev sjukt taggad inför förlossningen. :-)
Dock sa dom det att dom hade väldigt mycket att göra på förlossningen, så vi blev ivägskickade för att äta lunch för att sedan komma tillbaka för igångsättning i fall det var lugnare.
Så vi åkte och käkade och var väldigt nervösa för att bli hemskickade pga. platsbrist.
När vi kom tillbaka, blev vi inskickade på ett rum - vi hade fått ett rum! Nu skulle det bli bebis. :-)
När min BM kom in och skulle känna efter, så sa hon att hon tyckte jag var för omogen. Antar att det var för att hon hade tjocka fingrar - och korta! Så hon skulle gå och prata med en förlossningsläkare om igångsättningen, vilket gjorde så man blev lite nerslagen igen.. Vi hade dock tolkat allt fel, och när förlossningsläkaren väl kom in och undersökte mig, så sa hon att det inte var något problem att sätta igång mig, och samtidigt så tog hon hål på hinnorna. (Detta var runt tredraget).
Fick småvärkar en halvtimme efteråt, men inget som kändes direkt. Sen satte dom droppet, men inget direkt hände. Blev lite le, så då tog jag droppställning och min man med mig ut på promenad i korridoren, och sen körde det igång på allvar runt halv sex på kvällen. Då tog jag lustgasen, och den var min vän tills slutet.
Fick väldigt mycket beröm över hur kontrollerad jag var, eftersom jag hade varit så förlossningsrädd innan. Har ju iofs en bra man som kunde tagga mig, och hans ord flög runt i huvudet precis som lustgasen "För varje värk kommer du ett steg närmare", var det enda jag hörde, det och suset från masken.
Sen vid tjugo över åtta, så kom förlossningsläkaren och skulle lägg EDA. Men precis när hon skulle göra det så sa jag att jag ville krysta. (Hon hade precis undersökt mig, och jag var öppen 5 cm). Och eftersom jag var omföderska så tog dom mig på ordet, och läkaren sa att det var bättre att lägga spinalen för EDA:n skulle inte hinna värka innan det var dax. Så lagt och gjort, så fick jag spinalen.
Sen kom en till krystvärk, och hon undersökte mig igen (ca 20-30 minuter efteråt då hon hade känt att jag var öppen 5 cm), och konstaterade att jag var helt öppen!
Så det var bara slänga upp benen, och efter tre krystvärkar så var Wilma ute. :-)
En helt underbar förlossning, med världens bästa man och världens bästa BM. Jag önskar alla en sån här förlossning, trots att jag fick sys några stygn pga. att hon var så stor.
Wilma föddes den 18 Oktober klockan 21.01 på NÄL i Trollhättan, vägde 4350 och var 51 cm lång, världens bästa lilla Wilma.
Tur att jag fick en igångsättning efter mycket om och men, hade jag väntat till BF eller gått över hade fått en bebis på över 5 kg - inte okej.
söndag 16 oktober 2011
Jag är till o med less på mig själv nu.
Igår kändes dagen ganska bra, ja, efter den värsta smärtan hade försvunnit. Jag fick tillbringa tid till barnen, och dom var nöjda.
Fram emot 18.00 draget började jag få riktigt onda sammandragningar, men självfallet avtog fram emot 21.00..... Riktigt surt att det inte kunde köra igång.
Sov ganska hyfsat i natt, var bara uppe på toa en gång och sen så vaknade jag bara mellan de tillfällen då jag skulle försöka vända på mig. Sonen vakande sedan 05.30.
Har inte gjort så mycket än idag, Julia har varit på simskolan som Mattias får ta henne till eftersom jag inte kan, Jacob o jag låg i vår säng och tittade på Bamse. Jag sov visserligen till o ifrån hela tiden, medan han låg bredvid mig och tittade.
Efter att M. och J. kom hem, så har Jacob haft megautbrott efter att ha varit så gosig, det svänger verkligen i trotsåldern.. Blev lite bättre när vi satte oss och åt glass..
Nu är jag trött, jag hade så gärna velat gå ut i det jag älskar mest - höstvädret! Och där blir jag deppig, för jag vet att jag inte kan... Jag kan inte gå ut, jag kan inte gå en promenad - jag är fastfängslad inomhus.. M. frågade snällt om jag inte ville att han skulle ta ut barnen till lekplatsen så jag fick vara lite ifred, men det är ju långt ifrån det jag vill.. Jag vill kunna följa med ut, jag behöver omväxling. Ja, då menar jag omväxlingen från hemmet och sjukhuset..
Är jag hemsk som tänker så? Att jag inte bara vill vara inomhus och är nöjd med tillvaron, utan faktiskt vill ha lite omväxling, kunna andas mellan varven av skrik och smärta?
Jag hade velat kunnat åka till stan, titta på bebiskläder, ta en fika med hela familjen, mysa och strosa.. Eller bara gått till skogen och bara varit. När de enkla önskningarna inte ens går att uppfylla så blir jag deprimerad...
Vet att det finns en ände på detta, men det hjälps inte när man är så begränsad som man är. Vistas i samma miljö 24 om dygnet, dag ut och dag in är inte kul..
Fram emot 18.00 draget började jag få riktigt onda sammandragningar, men självfallet avtog fram emot 21.00..... Riktigt surt att det inte kunde köra igång.
Sov ganska hyfsat i natt, var bara uppe på toa en gång och sen så vaknade jag bara mellan de tillfällen då jag skulle försöka vända på mig. Sonen vakande sedan 05.30.
Har inte gjort så mycket än idag, Julia har varit på simskolan som Mattias får ta henne till eftersom jag inte kan, Jacob o jag låg i vår säng och tittade på Bamse. Jag sov visserligen till o ifrån hela tiden, medan han låg bredvid mig och tittade.
Efter att M. och J. kom hem, så har Jacob haft megautbrott efter att ha varit så gosig, det svänger verkligen i trotsåldern.. Blev lite bättre när vi satte oss och åt glass..
Nu är jag trött, jag hade så gärna velat gå ut i det jag älskar mest - höstvädret! Och där blir jag deppig, för jag vet att jag inte kan... Jag kan inte gå ut, jag kan inte gå en promenad - jag är fastfängslad inomhus.. M. frågade snällt om jag inte ville att han skulle ta ut barnen till lekplatsen så jag fick vara lite ifred, men det är ju långt ifrån det jag vill.. Jag vill kunna följa med ut, jag behöver omväxling. Ja, då menar jag omväxlingen från hemmet och sjukhuset..
Är jag hemsk som tänker så? Att jag inte bara vill vara inomhus och är nöjd med tillvaron, utan faktiskt vill ha lite omväxling, kunna andas mellan varven av skrik och smärta?
Jag hade velat kunnat åka till stan, titta på bebiskläder, ta en fika med hela familjen, mysa och strosa.. Eller bara gått till skogen och bara varit. När de enkla önskningarna inte ens går att uppfylla så blir jag deprimerad...
Vet att det finns en ände på detta, men det hjälps inte när man är så begränsad som man är. Vistas i samma miljö 24 om dygnet, dag ut och dag in är inte kul..
lördag 15 oktober 2011
15 Oktober
I morse var jag ledsen, jag hade väldigt ont och kunde inte gå. Fick ligga i sängen och känna mig otillräcklig, och höra barnen på nedervåningen utan att ens kunna ta mig dit och leka med dom. Jag funderar på om denna graviditet har förstört min kropp för all tid o rum eller om det kan gå över, för jag kan inte stå ut med tanken på att vara sån här hela livet.
Förhoppningsvis så går det över med hjälp av sjukgymnastik, då dom menar på att detta inte är nervpåverkad ( vilket två andra läkare har konstaterat att det är ), men men.. Man hoppas ju på det bästa såklart!
Så idag, efter lite smärtstillande, så fick jag kommit upp ur sängen för att gå ned och pussla en himla massa pussel med Julia medan Mattias tog Jacob till affären. Sen blev det tillagning av lunch. Passade även på att göra små efterätter, småpajer med hallon och blåbär. Mums!
Efter det så blev det lite målning och pyssel. Gjorde ett par raketer till barnen, som var uppskattade. Sen så satte jag mig o gjorde en hel park med pappfigurer. Kommer inte inte ihåg när jag gjorde det här senast, men det kändes så underbart att kunna göra någonting med barnen! Julia var ju iofs den som var mest intresserad av parken med pappdjur och pappmänniskor, Jacob ville bara kasta runt raketen. :-)
Nu är Mattias ute på lekparken med båda barnen, och jag tar det lite lugnt inomhus. Om en timme ungefär så påbörjas matlagningen som idag blir kebab, mums!
Hoppas ni har en bra lördag!
fredag 14 oktober 2011
Mycket svordomar just nu
Jag är så jävla förbannad så jag vet inte vart jag ska ta vägen.. Ni vet, jag skulle ju bli igångsatt idag...
För det första fick jag sitta och vänta 4 jävla timmar på en läkare, som kommer med utlåtandet "Vi sätter inte igång på fredagar, och inte heller med gel eller med BARD-kateter. Utan vi tar hål på hinnorna, och då måste man i princip vad förlossningsklar."
FÖR HELVETE!!!!!!!!!!!
Varför har jag då fått TVÅ tider för igångsättning, och speciellt på en fredag som dom antagligen inte sätter igång på, om dom inte använder andra alternativ än att ta hål på hinnorna? Jag satt och bölade som en idiot där inne, för jag blev så himla ledsen. Men hon satt inte o rörde en min, mer än att hennes jäkla flin var uppe vid öronen.
Skulle få en ny tid på onsdag, men jag orkade bara inte tacka ja.. Jag orkar inte ha förväntningarna uppe, och nu vet jag att jag har 2-3 veckor med nätter kvar där jag bara får sova tre timmar, tre veckor av nätter där jag inte kan röra mig pga av den extrema smärtan, och tre veckor där jag inte kan ta hand om mig själv, vardagen eller mina barn...
Det är så inhumant, och skulle det varit en människa som inte är gravid hade dom gjort allt för att underlätta för denna... Fy fan säger jag bara...
För det första fick jag sitta och vänta 4 jävla timmar på en läkare, som kommer med utlåtandet "Vi sätter inte igång på fredagar, och inte heller med gel eller med BARD-kateter. Utan vi tar hål på hinnorna, och då måste man i princip vad förlossningsklar."
FÖR HELVETE!!!!!!!!!!!
Varför har jag då fått TVÅ tider för igångsättning, och speciellt på en fredag som dom antagligen inte sätter igång på, om dom inte använder andra alternativ än att ta hål på hinnorna? Jag satt och bölade som en idiot där inne, för jag blev så himla ledsen. Men hon satt inte o rörde en min, mer än att hennes jäkla flin var uppe vid öronen.
Skulle få en ny tid på onsdag, men jag orkade bara inte tacka ja.. Jag orkar inte ha förväntningarna uppe, och nu vet jag att jag har 2-3 veckor med nätter kvar där jag bara får sova tre timmar, tre veckor av nätter där jag inte kan röra mig pga av den extrema smärtan, och tre veckor där jag inte kan ta hand om mig själv, vardagen eller mina barn...
Det är så inhumant, och skulle det varit en människa som inte är gravid hade dom gjort allt för att underlätta för denna... Fy fan säger jag bara...
onsdag 12 oktober 2011
Jobbiga nätter.
Lite klagande här nu känner jag sitter på sin plats..
Många nätter utan sömn, knappt en natt sen juli.. Värre blev det efter i förrgår, när barnmorskan på sjukhuset vägrade igångsättningen och flyttade fram mig en hel vecka. Har legat vaken dessa två nätter, bara vridit och vänt på mig (så gott det går med ett låst bäcken), och i natt har jag sovit max ett par timmar..
Fick en ångestattack i morse vid frukostbordet, bara satt och var helt väck och sen var jag tvungen att ta den där oxascanden jag fick för att att kunna sova, då jag var så uppe i varv. Fick ställa mig i duschen för att slappna av lite, och sen upp i säng när jag kände att tabletten började verka (är ju en lugnande tablett). Trodde tabletten var på 5 mg, men den var på 15, så man hade sina förhoppningar att den kunde hjälpa en sova halva dagen.
Fick sovit av och an i tre timmar, så det var väl ingen höjdare.. Den värsta ångesten har försvunnit nu i alla fall..
känner mig som ett nervvrak, och känns som dom spelar väldigt högt med mina redan sargade känslor efter all smärta man genomgått den här graviditeten. Första gången jag fick läggas in på sjukhus, det var på MAVA i April.. Så många resor har det varit.
Förstår inte hur människor kan vara så känslokalla som hon var på sjukhuset...
I o med att jag är förossningsrädd, och faktiskt hade byggt upp en positiv anda kring måndagens igångsättning. och den slogs sönder, så blev ju detta fall ganska hårt.. Vet inte hur jag ska ladda inför fredag, tänk om dom gör samma sak? :S
Både fysiskt och psykiskt lidande utsätter dom mig för.. Tror inte dom förstår hur det är att ligga i princip sömnlös i 3 månader med oförklarlig smärta, och jag tror inte att dom förstår hur det känns att inte kunna delta aktiv i vardagen alls, inte ens kunna ta hand om sina barn - eller sig själv för den delen..
Många nätter utan sömn, knappt en natt sen juli.. Värre blev det efter i förrgår, när barnmorskan på sjukhuset vägrade igångsättningen och flyttade fram mig en hel vecka. Har legat vaken dessa två nätter, bara vridit och vänt på mig (så gott det går med ett låst bäcken), och i natt har jag sovit max ett par timmar..
Fick en ångestattack i morse vid frukostbordet, bara satt och var helt väck och sen var jag tvungen att ta den där oxascanden jag fick för att att kunna sova, då jag var så uppe i varv. Fick ställa mig i duschen för att slappna av lite, och sen upp i säng när jag kände att tabletten började verka (är ju en lugnande tablett). Trodde tabletten var på 5 mg, men den var på 15, så man hade sina förhoppningar att den kunde hjälpa en sova halva dagen.
Fick sovit av och an i tre timmar, så det var väl ingen höjdare.. Den värsta ångesten har försvunnit nu i alla fall..
känner mig som ett nervvrak, och känns som dom spelar väldigt högt med mina redan sargade känslor efter all smärta man genomgått den här graviditeten. Första gången jag fick läggas in på sjukhus, det var på MAVA i April.. Så många resor har det varit.
Förstår inte hur människor kan vara så känslokalla som hon var på sjukhuset...
I o med att jag är förossningsrädd, och faktiskt hade byggt upp en positiv anda kring måndagens igångsättning. och den slogs sönder, så blev ju detta fall ganska hårt.. Vet inte hur jag ska ladda inför fredag, tänk om dom gör samma sak? :S
Både fysiskt och psykiskt lidande utsätter dom mig för.. Tror inte dom förstår hur det är att ligga i princip sömnlös i 3 månader med oförklarlig smärta, och jag tror inte att dom förstår hur det känns att inte kunna delta aktiv i vardagen alls, inte ens kunna ta hand om sina barn - eller sig själv för den delen..
måndag 10 oktober 2011
Känslor.
Idag blev vi väldigt besvikna då hon ville hala fram hela igångsättningen till nästa vecka, då dom hade mycket att göra på förlossningen idag.. Efter beskedet så blev det bara kaos, och allt ville gå åt skogen.
Jag vräkte i mig en chokladkaka och en flipper på väg hem från sjukhuset, och i samma påse som godiset, ett par böcker och mattias extrakläder låg, så hade vitlökssåsen gått sönder och läckt ut över allt i påsen.. Perfekt!
När man kommer hem, så är det första man ser är någonting sönderbitet av Amigo. Lite less blev man.. Sen vräkte jag i mig tre smörgåsar och ett par glas oboy, pratade med min mamma och sen gick jag upp o bara grät och tyckte synd om mig själv o försökte komma på hur fan jag ska klara av att vara jag en hel vecka till.
Sov i ett par timmar, känns väl något bättre nu, även om det är piss.. Barnen är på glatt humör, så det underlättar väl en del..
Känns som tanten på sjukhuset ville förhala hela igångsättningen, då hon gav mig tid nästa vecka eftersom jag går in i v.40 då.. Hon vi pratade med sist sa att i värsta fall, det värsta som kunde hända idag var att man blev hemskickad 1-2 dagar..
Mattias har pratat med förlossningen nu precis, och förklarat läget. Dom skulle prata med en läkare idag, och höra utav sig i morgonbitti. Orkar inte hoppas på ett annat utlåtande, då man blivit så besviken idag.
Idag mådde jag så psykiskt bra angående förlossningen, och med förlossningsrädslan i bakhuvudet, så kändes det inte bra att bli nekad idag.. Får försöka bygga upp allt igen, och förhoppningsvis ska dom inte nästa gång slå ner det jag byggt upp med en slägga.
Jag vräkte i mig en chokladkaka och en flipper på väg hem från sjukhuset, och i samma påse som godiset, ett par böcker och mattias extrakläder låg, så hade vitlökssåsen gått sönder och läckt ut över allt i påsen.. Perfekt!
När man kommer hem, så är det första man ser är någonting sönderbitet av Amigo. Lite less blev man.. Sen vräkte jag i mig tre smörgåsar och ett par glas oboy, pratade med min mamma och sen gick jag upp o bara grät och tyckte synd om mig själv o försökte komma på hur fan jag ska klara av att vara jag en hel vecka till.
Sov i ett par timmar, känns väl något bättre nu, även om det är piss.. Barnen är på glatt humör, så det underlättar väl en del..
Känns som tanten på sjukhuset ville förhala hela igångsättningen, då hon gav mig tid nästa vecka eftersom jag går in i v.40 då.. Hon vi pratade med sist sa att i värsta fall, det värsta som kunde hända idag var att man blev hemskickad 1-2 dagar..
Mattias har pratat med förlossningen nu precis, och förklarat läget. Dom skulle prata med en läkare idag, och höra utav sig i morgonbitti. Orkar inte hoppas på ett annat utlåtande, då man blivit så besviken idag.
Idag mådde jag så psykiskt bra angående förlossningen, och med förlossningsrädslan i bakhuvudet, så kändes det inte bra att bli nekad idag.. Får försöka bygga upp allt igen, och förhoppningsvis ska dom inte nästa gång slå ner det jag byggt upp med en slägga.
Det är inte rättvist..
Det är inte rättvist, inte någonstans alls.. :-( Tycker vi haft det nog kämpigt i år, och sen en sån här grej som verkade omöjligt. Förlossningen är full! Jag kan inte bli igångsatt..
Inatt, när jag hade som mest ont, så tänkte jag "gud vad skönt, detta är sista natten". Sista natten att inte kunna sova pga. smärtan, sista natten man måste ha ångest över och sista natten som man slipper vakna upp o gråta för att man har så ont.
Vad fan fick jag på sjukhuset? 5 mg oxascand att sova på, och en ny tid om en vecka.
Helvete vad allt ska vara jävligt...... Orkar inte rabbla upp allt annat som gått fel idag, för hela dagen är fel. Vill bara lägga mig, och inte vakna fören det är dags på riktigt.
Inatt, när jag hade som mest ont, så tänkte jag "gud vad skönt, detta är sista natten". Sista natten att inte kunna sova pga. smärtan, sista natten man måste ha ångest över och sista natten som man slipper vakna upp o gråta för att man har så ont.
Vad fan fick jag på sjukhuset? 5 mg oxascand att sova på, och en ny tid om en vecka.
Helvete vad allt ska vara jävligt...... Orkar inte rabbla upp allt annat som gått fel idag, för hela dagen är fel. Vill bara lägga mig, och inte vakna fören det är dags på riktigt.
söndag 9 oktober 2011
Tankar
Idag har det varit mycket tankar omkring förlossningen och tiden efter förlossningen. Jag är inte speciellt orolig över att ha tre barn, två barn är ju inget direkt krävande. Det jag är lite oroad för är om detta barn också kommer få det jobbigt med någon sjukdom..
Julia med hennes exem och hennes mage, och Jacob med sin periodiska feber. Visst kunde det varit värre än det, men ändå, att börja ligga inne på sjukhus när bebisen är två veckor är ingen höjdare. Och inte heller när man måste åka in 1-2 gånger i månaden i över två år pga. oförklarlig feber och diverse..
Antar att man får ta det som det kommer, finns ju inget annat.. Att ha barn är ändå en stor glädje i livet, och det är där jag vill vara. Jag har haft sån tur (i oturen?) att inte ha någon heltidstjänst, utan jag har kunnat vara hemma mestadels med barnen under småbarnsåren. Det är en gåva inte alla kan få!
Sen har man väl inte varit rik, men man har fått något annat som varit så mycket mer värt det. :-)
Vi har bytt ut pojknamnet förresten från Rasmus till Oliver. Wilma står fortfarande kvar dock, o kommer nog bli så. Ska bli intressant o se vad det är för individ där inne.
Sen undrar man ju också alltid hur det kommer vara efter förlossningen, kanske inte kring bebisen, utan en själv. Nu förlorar man en identitet som byggs upp i 9 månader. Men nu kommer jag vara tom inuti. Jag kommer vara en ogravid kvinna med en pösmage.
Har ju massor jag vill göra, och jag hoppas jag kan finna en identitet däri. Blir alltid en omställning efter en förlossning, men jag ser mig själv som en starkare person än sist gång. Då hade jag fortfarande kvar min panikångest, vilket var jobbigt när alla hormoner skulle ställa sig till rätta igen. Jag är mer stabil nu psykiskt.
Det ska i alla fall bli kul att kunna leva igen, och förhoppningsvis försvinner foglossningen snabbt. För jag vill ut och gå promenader, leka med barnen och bara vara mig! Jag vill börja träna, och jag vill kunna känna mig som 24 och inte 85!
Håll tummarna inför imorgon, att allt går snabbt och smidigt, helst smärtfritt också! ;-)
Julia med hennes exem och hennes mage, och Jacob med sin periodiska feber. Visst kunde det varit värre än det, men ändå, att börja ligga inne på sjukhus när bebisen är två veckor är ingen höjdare. Och inte heller när man måste åka in 1-2 gånger i månaden i över två år pga. oförklarlig feber och diverse..
Antar att man får ta det som det kommer, finns ju inget annat.. Att ha barn är ändå en stor glädje i livet, och det är där jag vill vara. Jag har haft sån tur (i oturen?) att inte ha någon heltidstjänst, utan jag har kunnat vara hemma mestadels med barnen under småbarnsåren. Det är en gåva inte alla kan få!
Sen har man väl inte varit rik, men man har fått något annat som varit så mycket mer värt det. :-)
Vi har bytt ut pojknamnet förresten från Rasmus till Oliver. Wilma står fortfarande kvar dock, o kommer nog bli så. Ska bli intressant o se vad det är för individ där inne.
Sen undrar man ju också alltid hur det kommer vara efter förlossningen, kanske inte kring bebisen, utan en själv. Nu förlorar man en identitet som byggs upp i 9 månader. Men nu kommer jag vara tom inuti. Jag kommer vara en ogravid kvinna med en pösmage.
Har ju massor jag vill göra, och jag hoppas jag kan finna en identitet däri. Blir alltid en omställning efter en förlossning, men jag ser mig själv som en starkare person än sist gång. Då hade jag fortfarande kvar min panikångest, vilket var jobbigt när alla hormoner skulle ställa sig till rätta igen. Jag är mer stabil nu psykiskt.
Det ska i alla fall bli kul att kunna leva igen, och förhoppningsvis försvinner foglossningen snabbt. För jag vill ut och gå promenader, leka med barnen och bara vara mig! Jag vill börja träna, och jag vill kunna känna mig som 24 och inte 85!
Håll tummarna inför imorgon, att allt går snabbt och smidigt, helst smärtfritt också! ;-)
lördag 8 oktober 2011
Imorgon är dagen med stort D!
Ja, imorgon är det dags då sägs det. Förlossningsrädslan som jag har haft det senaste, har lagt sig lite. Mycket tack vare min man som är ett stort stöd.
Min största skräck är nu i fall jag är helt omogen eller inte svarar på igångsättningen, och sedan blir hemskickad för att återkomma ett par dagar efteråt.. Men nu tänker vi positiva tankar och tränger bort det skräcken, det kommer gå jättebra imorgon. Allt kommer flyta på, och förlossningen kommer gå skitbra..
Imorgon ska vi bli föräldrar igen, bara är så. Antingen kommer en liten Rasmus ut eller en liten Wilma.
Idag blir det att få tiden att gå. Julia är på simskolan nu, sen ska vi iväg på tipspromenad. Sen blir det lunch, och Julia ska iväg på kalas 13-15. Efter det måste jag vila, då jag bara sovit ett par timmar i natt. (Gick upp vid halv fyra, efter vridit mig sen två).
Ikväll får det bli supermys med barnen, då jag kanske inte kan få träffa dom på ett par dagar..
Min största skräck är nu i fall jag är helt omogen eller inte svarar på igångsättningen, och sedan blir hemskickad för att återkomma ett par dagar efteråt.. Men nu tänker vi positiva tankar och tränger bort det skräcken, det kommer gå jättebra imorgon. Allt kommer flyta på, och förlossningen kommer gå skitbra..
Imorgon ska vi bli föräldrar igen, bara är så. Antingen kommer en liten Rasmus ut eller en liten Wilma.
Idag blir det att få tiden att gå. Julia är på simskolan nu, sen ska vi iväg på tipspromenad. Sen blir det lunch, och Julia ska iväg på kalas 13-15. Efter det måste jag vila, då jag bara sovit ett par timmar i natt. (Gick upp vid halv fyra, efter vridit mig sen två).
Ikväll får det bli supermys med barnen, då jag kanske inte kan få träffa dom på ett par dagar..
torsdag 6 oktober 2011
Arga Snickaren 5/10-2011.
Okej, mitt andra inlägg med lite arga känslor i idag, men det är lika bra att ta allt på samma gång ;-)
Såg på arga snickaren igår, och jag blev helt paff över vad jag såg. Två människor, helt inkompetenta till att driva runt livet för sig själva, sitt hus och sina två, stackars barn. Huset var totalt mögelskadat, ingen fungerade ventilation pga. pappan i familjens samlande, stora sprickor i grund och fasad plus hål i taket.
Ändå så bodde dom kvar, ingenting gjorde dom med huset förutom att förstöra det ännu mer. Dom packade låda efter låda med trasiga saker och satte upp på övervåningen, dom samlade skrot och gamla kassaapparater i trädgården och kvinnan rökte inomhus.
Som förälder blir jag totalt rasande över hur dom kan göra såhär, hur dom inte prioriterar sina barns hälsa först.
Dom båda var arbetslösa, och brodern hade psykiska problem. Dom sket totalt i att det såg ut som det gjorde, och dom gjorde ingenting för att göra det bättre.. Anders erbjöd dom 15000 kr för att köpa skiten, eftersom dom var helt oförmögna till att göra sig av med skiten eller ens försöka sälja det som var säljbart. Men inte då, det vägrade dom göra!
Hade dom varit ensamma i skiten, hade huset gärna fått falla över dom, men nu bor det två stycken småbarn där inne också, vars hälsa antagligen inte är den bästa pga. miljön.
Nej, fy fan.. Vilka nötter det finns!
Såg på arga snickaren igår, och jag blev helt paff över vad jag såg. Två människor, helt inkompetenta till att driva runt livet för sig själva, sitt hus och sina två, stackars barn. Huset var totalt mögelskadat, ingen fungerade ventilation pga. pappan i familjens samlande, stora sprickor i grund och fasad plus hål i taket.
Ändå så bodde dom kvar, ingenting gjorde dom med huset förutom att förstöra det ännu mer. Dom packade låda efter låda med trasiga saker och satte upp på övervåningen, dom samlade skrot och gamla kassaapparater i trädgården och kvinnan rökte inomhus.
Som förälder blir jag totalt rasande över hur dom kan göra såhär, hur dom inte prioriterar sina barns hälsa först.
Dom båda var arbetslösa, och brodern hade psykiska problem. Dom sket totalt i att det såg ut som det gjorde, och dom gjorde ingenting för att göra det bättre.. Anders erbjöd dom 15000 kr för att köpa skiten, eftersom dom var helt oförmögna till att göra sig av med skiten eller ens försöka sälja det som var säljbart. Men inte då, det vägrade dom göra!
Hade dom varit ensamma i skiten, hade huset gärna fått falla över dom, men nu bor det två stycken småbarn där inne också, vars hälsa antagligen inte är den bästa pga. miljön.
Nej, fy fan.. Vilka nötter det finns!
Hysteri kring mat och barn.
Läste en tråd på familjeliv, där en mamma var jättearg på sin kompis då hon tyckte att frukosten hon gav sina barn inte höll måttet. Och hon ville inte låta hennes son sova över där, eftersom hon tyckte frukosten var skit och inte skulle hålla måttet.
Kompisen gav sina barn frukost så som flingor, vitt bröd med marmelad och ett glas oboy.
Hon tyckte detta var förfärligt, och undrade hur man kunde göra så ont emot sina barn, när hon själv faktiskt bakade eget rågbröd eller knökade barnen fulla med fullkornsbröd - som faktiskt inte är så jättemycket bättre. Vad har dom sagt, att det är ca 15 sockerbitar i mörkt bröd?
Visst kanske det är mycket socker i flingor, bröd med marmelad och oboy - men vi överlevde ju vår uppväxt?
Som många hade kommenterat i tråden, och som jag kan instämma med, är att det är bättre att barnen äter sig mätta än inte äter alls. En mamma skrev också att hon vore superlycklig i fall hennes dotter kunde äta frukost, om då bara en marmeladmacka och ett glas oboy.
Stress och oro över näringsintaget kan ju inte heller vara bra, och det är kanske det som är farligaste i längden - inte en rostad smörgås!
Vad ska man ge sina barn till frukost, så att det ska vara godkänt?
Här varierar vi oss efter barnens tycke. Att tvinga i dom nåt vi vet att dom inte tycker om, ger bara uppskov till en dålig matsituation och som kan leda till att barnen inte vill äta alls.
Kompisen gav sina barn frukost så som flingor, vitt bröd med marmelad och ett glas oboy.
Hon tyckte detta var förfärligt, och undrade hur man kunde göra så ont emot sina barn, när hon själv faktiskt bakade eget rågbröd eller knökade barnen fulla med fullkornsbröd - som faktiskt inte är så jättemycket bättre. Vad har dom sagt, att det är ca 15 sockerbitar i mörkt bröd?
Visst kanske det är mycket socker i flingor, bröd med marmelad och oboy - men vi överlevde ju vår uppväxt?
Som många hade kommenterat i tråden, och som jag kan instämma med, är att det är bättre att barnen äter sig mätta än inte äter alls. En mamma skrev också att hon vore superlycklig i fall hennes dotter kunde äta frukost, om då bara en marmeladmacka och ett glas oboy.
Stress och oro över näringsintaget kan ju inte heller vara bra, och det är kanske det som är farligaste i längden - inte en rostad smörgås!
Vad ska man ge sina barn till frukost, så att det ska vara godkänt?
Här varierar vi oss efter barnens tycke. Att tvinga i dom nåt vi vet att dom inte tycker om, ger bara uppskov till en dålig matsituation och som kan leda till att barnen inte vill äta alls.
onsdag 5 oktober 2011
Ibland händer allt samtidigt.
Ibland händer allting samtidigt, och när man är gravid så blir det ännu värre med tanke på alla hormoner.
Jacob är ju som sagt inne i trotsåldern, och det har i princip varit syskonbråk sen dom kom innanför dörren.
" Julia gör det, Jacob gör det. Julia tar den, Jacob gör sönder den. Jag vill inte se på den filmen, och jag vill se den filmen".
Till slut fick jag ta med Jacob upp, efter ett långt utbrott, för att leka själv med honom så han skulle lugna ned sig. Funkade jättebra, sen skulle han på toaletten, o jag skulle hjälpa honom. Då lyckades jag göra mig illa (som vanligt under denna graviditet) och låser allt från västra ljumsken upp till ryggen. Fick sätta mig ned, och ropa upp M.
M. och barnen fick leka vidare utan mig, och jag fick satt mig i soffan efter många om och men. Sen brakar helvetet loss igen, Jacob och Julia börjar bråka!
Blev lite lugn o ro när vi satte oss o skulle fika, men då hade kladdkakan jag hade bakat blivit helt misslyckad och bara rinnig.. Surt.
Efter fikat skulle jag börja göra i ordning för kvällsmaten, mannagrynspudding tänkte jag. Det slutade med att jag spillde ut all mannagryn över mig och golvet, mjölken kokade över och allt brände vid. Där bröt jag ihop och skulle gå upp för att sura, men då snubblade jag och slog i mig i min egen krycka o fick ännu ondare.
Livet leker verkligen ibland!
Jacob är ju som sagt inne i trotsåldern, och det har i princip varit syskonbråk sen dom kom innanför dörren.
" Julia gör det, Jacob gör det. Julia tar den, Jacob gör sönder den. Jag vill inte se på den filmen, och jag vill se den filmen".
Till slut fick jag ta med Jacob upp, efter ett långt utbrott, för att leka själv med honom så han skulle lugna ned sig. Funkade jättebra, sen skulle han på toaletten, o jag skulle hjälpa honom. Då lyckades jag göra mig illa (som vanligt under denna graviditet) och låser allt från västra ljumsken upp till ryggen. Fick sätta mig ned, och ropa upp M.
M. och barnen fick leka vidare utan mig, och jag fick satt mig i soffan efter många om och men. Sen brakar helvetet loss igen, Jacob och Julia börjar bråka!
Blev lite lugn o ro när vi satte oss o skulle fika, men då hade kladdkakan jag hade bakat blivit helt misslyckad och bara rinnig.. Surt.
Efter fikat skulle jag börja göra i ordning för kvällsmaten, mannagrynspudding tänkte jag. Det slutade med att jag spillde ut all mannagryn över mig och golvet, mjölken kokade över och allt brände vid. Där bröt jag ihop och skulle gå upp för att sura, men då snubblade jag och slog i mig i min egen krycka o fick ännu ondare.
Livet leker verkligen ibland!
5 Oktober
Jag går in i vecka 38 nu i veckan, och jag är som en ballong. Tror jag spricker när som helst faktiskt. ;-)Om 5 dagar är det igångsättning, den 10/10 kl 10.00. Känns verkligen overkligt, men med erfarenhet så vet jag att ingenting känns verkligt fören dom når kanske 2 års-åldern och börjar ha åsikter ;-)
Försöker njuta av varje dag som går nu, och vissa dagar är ju lättare - som idag när jag inte har så ont och fått sova relativt bra. På kvällarna så har jag börjat få massa sammandragningar, så jag hoppas dom gör någon nytta så att igångsättningen går smidigare.
I flera nätter i rad har jag drömt att jag är ett hockeyproffs, en målvakt. Det är väl till fördel då, att man är målvakt, antar jag, då jag inte är någon jättehöjdare på skridskor ;-) Antar att det är Mattias NHL-spelande som gör att jag drömmer om ishockey, sen att jag själv börjat bli allt mer intresserad av hockey.
Under dagen händer inte så mycket, barnen är på dagis och jag sitter i slöar. Mattias sitter i soffan och spelar. Ikväll kan det kanske bli att gå på ljusfestivalen, men får se om väder och bäcken tillåter. :-)
Ni får ha en kanondag i alla fall!
måndag 3 oktober 2011
3 Oktober
Ännu ett klagoinlägg, så läs inte om ni är trötta på mig ;)
Hela dagen igår hade jag sammandragningar, som inte ville vara mer än just sammandragningar. Hade väl några som gjorde ont, men de andra bara var som vanligt. Hemskt utmattande i alla fall, att ha sammandragningar en hel dag utan att nåt händer.
Gick sedan å la oss vid halv tio, och somnade direkt. Vaknade sedan vid 11 av en hemsk värk.. Sen kunde jag inte somna om riktigt. Har nog varit mer eller mindre vaken hela natten.. Blää..
Idag har jag jätteont i höften och ryggen, samt ljumskarna. Jag kan knappt gå överhuvudtaget och 7 dagar känns som en evighet just nu...
Tänk om jag inte är mogen för en igångsättning, och dom skickar hem mig ett par dagar? Jag kommer dö.. :-(
Har jag så här ont, så kommer jag nog be om att få bli inlagd för smärtlindring, för detta är ohållbart.
Hade så gärna velat ha en bra graviditet denna gång, då den är min sista.. Ville ju njuta, men varje dag känns som en evighet och allt jag gör är bara att klaga och säga nej till barnen när dom frågar om jag kan leka. Jag är otillräcklig just nu, och jag hatar det...
Hela dagen igår hade jag sammandragningar, som inte ville vara mer än just sammandragningar. Hade väl några som gjorde ont, men de andra bara var som vanligt. Hemskt utmattande i alla fall, att ha sammandragningar en hel dag utan att nåt händer.
Gick sedan å la oss vid halv tio, och somnade direkt. Vaknade sedan vid 11 av en hemsk värk.. Sen kunde jag inte somna om riktigt. Har nog varit mer eller mindre vaken hela natten.. Blää..
Idag har jag jätteont i höften och ryggen, samt ljumskarna. Jag kan knappt gå överhuvudtaget och 7 dagar känns som en evighet just nu...
Tänk om jag inte är mogen för en igångsättning, och dom skickar hem mig ett par dagar? Jag kommer dö.. :-(
Har jag så här ont, så kommer jag nog be om att få bli inlagd för smärtlindring, för detta är ohållbart.
Hade så gärna velat ha en bra graviditet denna gång, då den är min sista.. Ville ju njuta, men varje dag känns som en evighet och allt jag gör är bara att klaga och säga nej till barnen när dom frågar om jag kan leka. Jag är otillräcklig just nu, och jag hatar det...
lördag 1 oktober 2011
1 Oktober
Magiska månaden är kommen, och bebisen kommer snart ut till världen. :-) Försöker göra i ordning så gott det går hemma. Helst hade jag velat tapetsera om i vårt sovrum, men kanske lite sent påkommet när det är 9 dagar kvar tills bebisen kommer. ;-)
Idag har vi gjort klart på Jacobs rum, han har fått en ny säng - en våningssäng. En säng försvann helt plötsligt från golvet, och man kan placera bord med garaget samt många andra leksaker där under. Den bästa lösningen för hans rum, är ju inte jättestort. :-)
Förhoppningsvis har vi hunnit skaffa hus innan bebisen väl behöver en vuxensäng, runt fyra-fem års ålder. Tills dess duger ju en juniorsäng, mer än så får inte plats typ. Annars får det bli våningssäng med extrasäng i Jacobs eller Julias rum som en temporär lösning. Ordnar sig alltid!
Just nu är Julia på ett kalas, och jag och Jacob sitter o myser till Bamse. Blir strax till att fixa lunch, för att sedan igen hämta Julia för att sedan åka till stan med hela familjen och träffa Smurfarna på Etage. Blir nog en fin lördag, hoppas ni andra får det också!
Idag har vi gjort klart på Jacobs rum, han har fått en ny säng - en våningssäng. En säng försvann helt plötsligt från golvet, och man kan placera bord med garaget samt många andra leksaker där under. Den bästa lösningen för hans rum, är ju inte jättestort. :-)
Förhoppningsvis har vi hunnit skaffa hus innan bebisen väl behöver en vuxensäng, runt fyra-fem års ålder. Tills dess duger ju en juniorsäng, mer än så får inte plats typ. Annars får det bli våningssäng med extrasäng i Jacobs eller Julias rum som en temporär lösning. Ordnar sig alltid!
Just nu är Julia på ett kalas, och jag och Jacob sitter o myser till Bamse. Blir strax till att fixa lunch, för att sedan igen hämta Julia för att sedan åka till stan med hela familjen och träffa Smurfarna på Etage. Blir nog en fin lördag, hoppas ni andra får det också!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)