Jag tror inte att botten finns, där man sägs hamna när allt är skit. Jag tror att hålet är bottenlöst, och det är inte fören man finner nåt att greppa efter som gör att man kan börja må bättre och klättra upp igen. Känns som man fallit länge nu utan någon som helst medvind i seglet..
Man kan inte bryta ihop heller, för familjens skull, man måste hålla god min och försöka att inte skjuta över allt det dåliga man känner på barnen. Det är en kamp som man får ta, och som förhoppningsvis inte håller i hela livet.
Känns som man kan sitta och klaga i all evighet, men vad tjänar det till när man redan hört versen tusen gånger om? Det finns inget mer att säga än att allting är oerhört fel just nu, och att man känner att för varje dag som går så kommer man närmare ett sammanbrott. Det känns fel att det ska behöva vara såhär, att det ska vara så svårt att leva ett liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar