Jag är nära att bli nerbruten just nu, på väg in i en depression.. Mina känslor just nu är att jag är jävligt trött på att vara gravid, jag hatar att vara gravid och det är till o med nästan så jag ångrar alltihop. För att få mig att känna någonting sådant, så har det gått väldigt långt..

Även trots att jag hade det ganska jobbigt de två andra graviditeterna, så har jag alltid sett fram emot en ny period där jag ska gå gravid. För en graviditet är någonting som man ska glädjas åt, kunna vänta på och kunna känna lycka för.

Jag känner absolut ingen lycka, jag kan inte vänta och glädjas kan jag verklige inte..
Jag har så ont, jag är så trött och jag är totalt utmattad och nerbruten.

Tröttnat på att säga till barnen "Nej, mamma kan inte." "Mamma orkar inte" "Ni får fråga pappa".
Vara delaktig i vardagen kan jag inte direkt..

Jag vill sova en natt, utan att vakna skrikande inombords av smärta.. Hur länge orkar man, innan man blir ett kolli som bara finns?