Jag sitter o funderar över frågan "Vad vill du bli när du blir stor?" och jag kommer inte fram till när man blir stor, för jag kommer inte på vad jag vill jobba med.
Jag har läst till fordonsmekaniker, till undersköterska och till plattsättare.. Men frågan är om jag vill jobba med någonting utav det. Jag har inte ens kommit fram till vad jag tycker om att göra, eller vem jag riktigt är. Jag har ju fått ställa mig åt sidan sen jag blev gravid med Julia när jag blev 18, så jag har lixom inte tänkt vidare på vad jag skulle vilja göra eftersom livet mest har rullat på.
Vad passar jag som, vad brinner jag för? Vad har jag för intressen?
Ska det vara lätta frågor att svara på, när man inte har tagit sig tiden att fundera?
Får faktiskt nästan ångest när jag ska skriva ett personligt brev och berätta om mig själv och mina intressen. Mina intressen ligger helt o hållet i min familj. Jag menar, vår familj är ingen lugn familj.. Det är alltid nåt som händer här :P
Jacob med sin sjukdom, Julia med sina tics och M. med hela saabsituationen, och jag, jag som är gravid och bara är hindrat till att göra massa saker pga. massa komplikationer.
Jag har lovat mig själv att efter förlossningen, så ska jag börja fundera vad det är JAG tycker om att göra. Hitta intresse och kommer tillbaka på rätt spår, o faktiskt tänka lite på mig själv.
Tycker mig känna igen det här, vet ju inte vad jag vill bli när jag blir stor heller :) Frågan är om livet väljer oss o inte tvärtom i bland, vi får bara hänga med så gott det går. Men din tid kommer, påminn din man ibland att för guds skull kalla dig vid namn så du inte blir enbart den som benäms "mamma" hela tiden. Då är det lättare att behålla sin egen idientitet. O det låter rätt knäppt när vuxna benämner varann som "pappa o mamma" när barnen sen länge är utflugna :)
SvaraRadera