Nu har det gått en vecka, och jag kan nästan räkna alla timmar jag sovit på mina fingrar sammanlagt.
Jag har sånt extrem smärta när jag ligger ner, så vissa stunder när jag har behövt sova på dagen så har jag suttit upp o sovit en timme eller så - och det kan jag säga, det känns i ryggen och nacken!
Idag kom beviset att jag egentligen inte borde ta steget utanför dörren, jag kunde inte koncentrera eller uppmärksamma mig på nåt.
Allt som sägs till mig, går rakt igenom och mitt minne har blivit, om möjligt, ännu sämre.
Det börjar bli aktuellt med det där samtalet, det där om sjukskrivning.. Hade ju nästan såhär illa i Maj tror jag det var, med foglossning, men det gav med sig efter ett par dagar. Denna gången lär den inte ge med sig, blir bara tyngre och magen omöjliggör ordet smidighet.
Det var ju bara väntat iofs, detta med foglossningen.. Med de två andra barnen så har jag mer eller mindre kunnat gå efter v.25, och nu är jag i v.27..
Jag känner mig skittråkig som person, jag är gnällig och jag är trött. Tycker synd om mina barn att jag inte orkar vara så aktiv i vardagen som jag hade velat, eller ens har tålamodet som kan krävas i vissa situationer.
Min man är ju den bästa, och försöker peppa mig och intala mig om att det är ju faktiskt bara under en begränsad tid.
Men även om det bara är det, så känner jag mig som en urusel mamma..
Det är bara bita ihop, 13 veckor kvar.. Säkerligen ett par veckor extra, för det är klart att man även denna gång ska gå över tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar