Jobbiga nätter.

Lite klagande här nu känner jag sitter på sin plats..

Många nätter utan sömn, knappt en natt sen juli.. Värre blev det efter i förrgår, när barnmorskan på sjukhuset vägrade igångsättningen och flyttade fram mig en hel vecka. Har legat vaken dessa två nätter, bara vridit och vänt på mig (så gott det går med ett låst bäcken), och i natt har jag sovit max ett par timmar..

Fick en ångestattack i morse vid frukostbordet, bara satt och var helt väck och sen var jag tvungen att ta den där oxascanden jag fick för att att kunna sova, då jag var så uppe i varv. Fick ställa mig i duschen för att slappna av lite, och sen upp i säng när jag kände att tabletten började verka (är ju en lugnande tablett). Trodde tabletten var på 5 mg, men den var på 15, så man hade sina förhoppningar att den kunde hjälpa en sova halva dagen.

Fick sovit av och an i tre timmar, så det var väl ingen höjdare.. Den värsta ångesten har försvunnit nu i alla fall..

känner mig som ett nervvrak, och känns som dom spelar väldigt högt med mina redan sargade känslor efter all smärta man genomgått den här graviditeten. Första gången jag fick läggas in på sjukhus, det var på MAVA i April.. Så många resor har det varit.
Förstår inte hur människor kan vara så känslokalla som hon var på sjukhuset...

I o med att jag är förossningsrädd, och faktiskt hade byggt upp en positiv anda kring måndagens igångsättning. och den slogs sönder, så blev ju detta fall ganska hårt.. Vet inte hur jag ska ladda inför fredag, tänk om dom gör samma sak? :S

Både fysiskt och psykiskt lidande utsätter dom mig för.. Tror inte dom förstår hur det är att ligga i princip sömnlös i 3 månader med oförklarlig smärta, och jag tror inte att dom förstår hur det känns att inte kunna delta aktiv i vardagen alls, inte ens kunna ta hand om sina barn - eller sig själv för den delen..