Ett minne blott,
men ack så starkt.
Dina ögon vackra,
som en stjärnhimmel var.
Du förtrollade mig,
med en enda blick.
Vinternatten blev
aldrig kall någon
gång mer.
Vi kysstes i soffan
så ömt, och hjärtat
det hade du tömt.
På allt det onda,
och det sorgliga
i mitt liv.
Du fyllde det istället
med glädje och hopp,
om kärlekens värme
och sprudlande liv.
Tack för att du väckte
mig ur mitt misär,
utan dig skulle mitt hjärta
än varit isär.
Jag älskar dig troget,
och jag håller dig
innerligt kär.
Vi emot världen,
vi livet ut,
kärlekens låga lär aldrig blåsas ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar